”Ken Loach är en sann hjälte för arbetarklassen”

Vi träffade Debbie Honeywood och Kris Hitchen, långfilmsdebutanter i Ken Loachs nya film ”Sorry We Missed You”. De bjöd på en känslosam intervju om regissören Ken Loach, filmen och drömmen om röda mattan.

Mästaren av diskbänksrealism Ken Loach är tillbaka med ett nytt gripande drama efter succén med ”I, Daniel Blake”. ”Sorry We Missed You” skildrar den brittiska arbetarklassfamiljen Turners vardag och kastar ljus på gig-ekonomins baksidor. Äkta paret Ricky och Abby kämpar för att ge sina barn Liz och Seb en dräglig tillvaro men de får inte ekonomin att gå ihop. Gig-ekonomin är en ny typ av ekonomi där frilansare eller ”gigare” blir allt vanligare. Ricky är en sådan och jobbar som frilansande budbärare och är fast i ett system där arbetsgivaren både utnyttjar och skuldsätter sina förare, samtidigt som Abby har svårt att ge sina patienter en värdig behandling i sitt stressiga vårdjobb.

”Sorry we missed you” premiärvisades under filmfestivalen i Cannes tidigare i år, och mottog då publikens jubel och kritikernas kärlek. Vi träffade de två huvudrollsinnehavare Debbie Honeywood och Kris Hitchen på plats i Cannes och inför intervjun bad publicisten den lilla skara journalister att vara snälla då detta är deras första intervju.

– Ni ser snälla ut, säger Debbie nervöst när vi hälsar och skrattar. Hon fortsätter:
– Vi har ju inte gjort sådant här tidigare så det är ganska pirrigt för oss.

Debbie, berätta hur det kommer det sig att du är med i ”Sorry we missed you”.

– Jag gick med i en statistgrupp när jag fyllde 40 år. Det var en sådan sak jag bara ville göra, jag ville vara med i en tv-serie! Mina barn tyckte jag var rätt pinsam men jag gav mig inte - jag SKULLE vara med i tv, säger Debbie.

– Ganska snart dök det faktiskt upp en roll som var som skriven för mig. De sökte en 40-årig mamma från arbetarklass, Jag gjorde en seltape, skickade iväg och sedan blev jag inbjuden på en drink av Ken Loach själv. På den vägen är det. När jag förstod att jag skulle få huvudrollen ringde jag upp honom och frågade om han inte var riktigt klok. ”Är det sant?” skrek jag i telefonen, säger Debbie.

Kris, du har gjort film tillsammans med Ken Loach förut?

– Ja, fast det var för länge sedan. Jag skulle egentligen bara skjutsa en kompis till en audition för ”Navigators” (”Järnvägare” på svenska). Jag jobbade då som rörmokare, men väl på plats fick jag frågan om jag också ville göra audition, vilket jag gjorde. Jag hade ju drömt i smyg om att få skådespela en vacker dag och så fick jag fick en roll! Fast det som syns i slutändan är mest bara min ryggsäck, resten hamnade på klippgolvet, säger Kris.

Varför fortsatte du inte?

– Det var svårt. Jag och min nuvarande fru hade precis börjat bli seriösa och jag behövde prioritera oss och familjen, betala räkningar, spara pengar till hus och så vidare. Jag lade skådespelardrömmarna på hyllan och fortsatte jobba i VVS-branschen ett bra tag till.

Men nu är du ju här. Ni är båda i Cannes och har huvudroller i en Loach-film, hur känns det egentligen?

– Det är faktiskt underbart. Overkligt och helt magiskt på samma gång, utbrister Kris. Debbie fortsätter:

– Kris frågade mig tidigare om min dröm gick i uppfyllelse nu och jag svarade; ”hur skulle jag ens kunnat drömma om detta?!” Men ja, det är som en dröm, säger Debbie samtidigt som hennes röst spricker:

– Förlåt, allt är så känslosamt. Bara att jag fick gå på röda mattan med min man. Jag höll hans hand jättehårt och efteråt sa han att det var som att vara på förlossningen igen, stackaren. Jag älskar verkligen mode, galor och röda mattan. Jag har staplar av tidningen Vogue hemma som jag inte kan sluta bläddra i. Och jag kunde inte vara lyckligare över att jag dessutom fick en klänning av Victoria Beckham att bära här i Cannes. Det är overkligt.

Hur var det för dig att gå på röda mattan, Kris?

– Det var mäktigt. Jag…
Orden stakar sig för Kris samtidigt som ögonen fylls med tårar. Debbie klappar honom ömt på axeln.

– Förlåt, men det är så överväldigande. När jag väl började söka roller brukade min fru skoja om att den enda röda mattan jag skulle gå på var den vi hade i badrummet. Det här är anledningen till att jag aldrig skulle kunna hålla ett tal om jag någon gång vann ett pris, skrattar han och torkar bort tårarna.

– När vi väl stod på röda mattan här i Cannes, framför alla fotografer, vände sig min fru mot mig och viskade: ”Nu har du gjort det. Nu har du tagit klivet från badrumsmattan.”

Hur var det att jobba med Rhys Stone och Katie Proctor som spelar era barn i filmen? Hela familjen har sådan fin kemi.

– De var helt underbara. Kris och jag blev castade först och vi klickade verkligen, vilket vi också gjorde med barnen. Vi fick lära känna varandra och göra typiska familjesaker. Jag är så stolt över dem! De är otroligt talangfulla båda två och jag ser fram emot att se vad som blir av dem i framtiden, säger Debbie och Kris fortsätter:

– Vi hade ju några riktigt tuffa scener ihop jag och Rhys, men vi jobbade fram en väldigt fin relation och kände oss helt trygga med Ken. Det blev bra i slutändan.

Vad har ni lärt er av Ken Loach?

– Vänlighet, medkänsla… lyhördhet, han är en sann hjälte för oss i arbetarklassen. Han är så empatisk. Jag minns när jag som yngre, tillsammans med mina bröder, såg en av hans tidigare filmer. Vi kände att han talade direkt till oss, om oss, svarar Debbie med beundran i rösten.

– Ja, han är helt otrolig faktiskt. Så klipsk och snabb i tanken. Han körde stenhårt med oss, visste exakt vilket resultat han ville ha och hur han skulle få det.

Hur var inspelningarna?

– Det var ganska tufft. Ibland körde vi från sju på morgonen till elva på kvällen. Jag var helt färdig, men Ken saktade aldrig ner, berättar Debbie.

– Jag började dricka ”Kens special”, vilket är hans egenbryggda kaffe, men inte ens det gav mig samma energi som han hade. Ken har ett motto; ”Desserter dödar kreativitet” så ingen av oss vågade äta något sött under inspelningen, vi drack bara en massa kaffe hela tiden, skrattar Chris och tar en klunk av sitt medhavda kaffe.

– Det sitter visst i än.

”Sorry We Missed You” biopremiär 1 november.