Karin Franz Körlof: "Folk blir förvånade av hur rolig filmen är"

Vi har tidigare sett henne i dramat ”Den allvarsamma leken”, i ”The Wife” mot självaste Glenn Close, samt i tv-succén ”Vår tid är nu”. Och hennes tid är verkligen nu, när Karin Franz Körlof spelar huvudrollen i den mest sedda svenska biofilmen just nu.

”En dag kommer allt det här bli ditt” är titeln på dramakomedin om en familj som samlas någonstans på den norrländska landsbygden. Föräldrarna vill prata arv, de vuxna syskonen är inte sugna på att ta över skogsbruket som gått i arv i generationer.

I fokus står Lisa, lillasystern som tacklar jobbiga ämnen med en skruvad humor, och som blir påmind om ett plågsamt barndomstrauma. Vi har träffat skådespelerskan för att prata om en film fylld av igenkänning och allvar, om hennes rollval och om svensk films framtid.

Din rollfigur är så härligt frispråkig och komplex. Hur skulle du själv beskriva Lisa?

– Lisa är serietecknare. Hon publicerar sina seriestrippar i Aftonbladet, så hon är ganska framgångsrik. Hon ska snart släppa en serieroman och våndas ganska mycket över det, och över vad den ska heta… Det är nog ett symptom på något annat hos henne. Beslutsångesten över vad hon ska göra med sitt liv. Det är stora, existentiella frågor hon dras med.

– Hon har också den här tragedin i bagaget sedan hon var barn. Det är något hemskt som hände i Andreas (Öhman, regissörens) liv, då filmen bygger på hans erfarenheter. Och det är något de kanske aldrig riktigt har pratat om inom Lisas familj. Så Lisa bär själv på en stark skuldkänsla, en irrationell skuld egentligen. Hon känner på något sätt ”varför var det inte jag som dog? Varför fick inte min bror leva vidare?”

– Men hon använder sig av humor som ett vapen. Den här humorn i hennes serier balanserar alltid på gränsen till vad man får säga och får skämta om. Och hon använder ett språk som många stör sig på, skrattar Karin. Hon skärmar av sig från det allvarliga.

Du balanserar också väldigt fint mellan humorn, allvaret och alla de olika nyanserna hos Lisa. Hur förbereder du dig inför en sån roll, speciellt när det just är en väldigt personlig historia för regissören? Eller fick du en frihet att skapa karaktären som du ville?

– Det fick jag, absolut. Vi jobbade inledningsvis väldigt tätt ihop, jag och Andreas. Jag läste manus och kom med feedback. Han sa hela tiden att ”du måste också sätta din prägel på den här rollen”. Det är klart att man blir väldigt respektfull när det är en så pass viktig historia, som också rymmer en sån tragedi. Man kan bli rädd. Men jag bestämde mig ganska tidigt att jag behövde bli ganska hänsynslös mot manus. För det viktigaste är ändå att det blir bra.

Vad tyckte du om Andreas Öhmans tidigare filmer?

– Jag tycker han är väldigt härlig! En frisk fläkt i det svenska filmklimatet. Han har en personlig ton. Min favorit är ”I rymden finns inga känslor”, den var otroligt charmig och fin. Och det är roligt att han använder sig av sin egen kunskap som animatör, att han gillar att ha animationer i sina filmer som gör att de sticker ut lite. Och han är så ung för att ha gjort fem filmer! Det här är verkligen hans mest personliga film, och det är roligt att han vill gå den vägen. Det starkaste här är familjeskildringen. Man känner igen de här karaktärerna och deras relationer. Det tycker jag är styrkan i filmen. Så jag hoppas han fortsätter på det spåret.

Fanns det något hos Lisa som du kunde relatera till?

– Verkligen. Jag och Lisa har mycket gemensamt. Vi är framför allt båda yngst i familjen. Vi har äldre syskon som kanske tycker att man har blivit lite särbehandlad. Och jag var den enda i min familj som gjorde något konstnärligt, det är likadant för Lisa, och för Andreas då. Det var ingen självklarhet att man skulle hålla på med kultur. Mina föräldrar blev nog ganska rejält stressade när jag sa att jag ville bli skådespelare, skrattar Karin. Min mamma ville att jag skulle plugga på Chalmers, så det var lite ångest…

Vad söker du efter när du får ett nytt manus? Vad får dig att tacka ja till en roll?

– När det finns något att jobba med. Det är inte rollens storlek i sig som är betydelsefull, utan om man känner att ”här kan jag göra något kul”. Det kan vara att det är en utmaning för mig själv. Att man gör något nytt. Att jag kan bidra med något. Det är alltid roligt att förnya sig. Jag har tackat nej till roller som har varit bra, men där jag känner att ”jag vet inte hur jag ska ta mig an de här scenerna”. Man ska sporras och bli peppad, och utmana sig själv.

Vilka utmaningar såg du då i ”En dag kommer allt det här bli ditt”?

– Det är en väldigt fin karaktär. En komplex karaktär. Hon har alla möjliga sidor. Hon kan vara otrevlig och egoistisk, men hon bär också på det här mörkret. Och samtidigt den här humorn som hon använder lite som försvar. Det var en utmaning att hitta balansen mellan humor och allvar, speciellt i jobbiga scener.

Ni har fått ett fint mottagande på Göteborgs filmfestival. Vad får du känslan av att publiken gillar med filmen?

– Att den är lite genreöverskridande. Att det är både en komedi och en tragedi på samma gång. Det är ingen tung historia men den har ett djup, på riktigt. Och det har överraskat många. ”Jag trodde inte den skulle vara så rolig” var det många som sa, samtidigt som de grät! För allvaret växer på en. Men sen finns det jättemycket igenkänning i den här familjen. Man känner igen karaktärerna och kan skratta mycket åt de här rollerna man har i en familj.

Går du ofta på bio själv, och vad föredrar du att se?

– Jag går väldigt mycket på bio. Kanske 4 gånger i månaden. Ibland flera gånger per vecka. Jag tycker om ”festivalfilm” så att säga. Det är svårt att välja en genre… I Sverige har vi flera framstående regissörer, Roy Andersson och Ruben Östlund är två favoriter. Men jag gillar också österrikaren Ulrich Seidl, hans senaste film ”Rimini” tyckte jag var jättefin. Jag gillar grekiska konstiga vågen, Lanthimos till exempel. Jag ser gärna filmer från olika länder, och filmer som har olika utryck. Det är alltid roligt att bli överraskad. Det kanske inte blir så mycket amerikanskt med sån där klassisk dramaturgi däremot.

Vad tror du att man kan göra för att få fler att se svensk film? Det finns en hel ung generation som väljer bort svenska filmer.

– Rent konkret tror jag på Biopasset, när du får gå och se speciellt utvalda filmer till lite bättre pris. Jag tror att man skulle utvidga den typen av marknadstänk lite mer. Tänk klippkort: ”Se 4 filmer, få den 5:e gratis”. Då tjänar du på att se mer!

– Och en speciell satsning på svensk film. Blockbusters, de behöver ingen reklam alls. De får sina besökare ändå. Om man tittar på Frankrike till exempel, där måste man enligt lag göra en viss del reklam för fransk film, för att premiera den inhemska marknaden. Det kanske skulle vara något? Svensk film kanske kan subventioneras? Man måste släppa lite på rädslan att det skulle vara dåligt för intäkterna. För om många ser en film, då snackar folk om den, och det blir en buzz. Folk vill vara med i samtalet.

– Sen är bio är en kollektiv form av tittande. Jag skulle vilja slå ett slag för det här samtalet efteråt. Att man pratar om film som man har sett. Det är så det ska vara! Man vill ju diskutera. Man kanske kan ordna någon typ av samtal efteråt? Kanske erbjuda ett möte med regissören. Eller en bioöl efteråt? Mer sånt tror jag på. Ta tillvara på det unika med biografen.

Den roliga svenskfilmen ”En dag kommer allt det här bli ditt” går nu på bio. Köp dina biljetter här!