Jim Jarmusch återupplivar zombiekomedin

Årets mest otippade zombiefilm ”The Dead Don’t Die” har snart premiär. Jim Jarmusch berättar om hur han ser på den våldsamma genren och jordens undergång.

Skräck och samhällssatir går hand i hand i ”The Dead Don’t Die”, den nya zombiefilmen från Jim Jarmusch. Regissören bakom hyllade titlar som ”Broken Flowers” och ”Paterson” är kanske inte den första man tänker sig ska hugga in på en så blodig genre, men det är också vad som gör filmen så överraskande och underhållande.

”The Dead Don’t Die” följer tre poliser i en lugn, amerikansk småstad som plötsligt drabbas av en invasion av levande döda. Det är en zombiekomedi ur nytt perspektiv, med torr humor, Trump-pikar och Bill Murray och Tilda Swinton i toppform. Filmstaden träffade regissören vid en presskonferens kort efter premiären i Cannes.

George Romero fick frågan om zombiefilmer måste vara politiska för att vara bra. Han svarade ”Nej, de kan bara vara underhållande, men det är jäkligt mycket bättre om de betyder något.” Håller du med?

Jarmusch: Det gör jag. George Romero var såklart vår guide när det kommer till den postmoderna synen: ”vad är zombies”? Vi ser upp till George Romero och vi har många referenser till hans filmer. Men att se zombies som en metafor… Jag läste mycket sånt om vår film, och mycket av det hade jag inte ens tänkt på själv. Metaforen är nog starkare än vad jag själv hade tänkt. Men självklart är metaforerna en del av zombiemytologin.

I din vampyrfilm ”Only Lovers Left Alive” var det inte mycket blod. Den här gången går du hela vägen med zombietemat. Har du ändrat hur du hanterar skräckfilm?

– Jag vill inte jämföra mina filmer eller se tillbaka. ”Only Lovers Left Alive” var enligt mig en kärlekshistoria, med vampyrer som sin egen slags metaforer. Zombierna här är en annan slags metafor. Här ville jag inte göra för mycket splatter. Jag ville att zombies skulle bara bli till damm när de dödades, annars skulle vi verkligen få ett blodbad. Det mest blodiga gjorde vi i början, scenerna på caféet, för att få det ur vägen. Jag ser den här som en zombiekomedi, men jag vet inte själv hur jag hittade balansen.

Kan du berätta om din egen relation till skräckgenren? Vad skrämde dig?

– ”Night of the Living Dead” var den första Romero-filmen jag såg. Sen dess har jag sett de flesta av hans filmer. Som barn såg jag främst Universals monsterfilmer. De gjorde stort intryck för mig. Speciellt ”Dracula”. Jag är mer ett fan av vampyrer än zombies. Det finns många skräckregissörer som jag älskar, vissa till och med moderna som Sam Raimi. Jag gillar John Carpenters filmer. Men mitt filmintresse är väldigt brett, och skräck är inte mitt främsta område.

– Men Romero är väldigt viktig för att han förändrade hur vi ser på zombies, och även monster. I filmer som ”Godzilla” och ”Frankenstein”, kom monstren utifrån den sociala strukturen, som ett hot utifrån. Hos Romero kommer zombies inifrån och störtar den sociala strukturen. Men de är också offer. Det är intressant hur Romero gjorde dem till både offer och monster.

Dina zombies kommer som ett svar på människornas miljöförstöring. Vilka problem i världen tycker du är de mest oroväckande?

– Att se naturen tyna bort som aldrig förr bekymrar mig. Inte bara apatin, men också att vi misslyckas att prata om något som hotar alla levande varelser värre än någonsin. Det stör mig och skrämmer mig, mer än något annat.

Men trots mörka teman i filmen var Jarmusch mån om att få in optimism, berättar han:

– Jag är själv inte så medveten om hur mörk filmen egentligen är. Det är den visserligen, men jag ville balansera mörkret med humorn. Karaktären som RZA spelar säger: ”Världen är perfekt. Uppskatta detaljerna.” Vår planet är i stor fara men vi måste, iallafall som jag försöker se det, uppskatta vad vi har. Uppskatta de små ögonblicken varje dag. Jag ville också få med det i filmen. Och humorn är en stor del av filmen, för utan skämt vore det svårt att överleva som människor.

– I filmen finns det optimism bland annat hos ungdomarna från ungdomsfängelset. Jag ville inte att de skulle förvandlas till zombies. Jag har stor förhoppning på våra tonåringar. De definierar vår stil, kultur och musik. De kommer med förändringar. Men tonåringarna behandlas också illa och man säger åt dem att växa upp. De bär på många problem inombords. Kom igen! Jag tror på tonåringarna.

”The Dead Don’t Die” får svensk biopremiär den 30 augusti.