Heta känslor, virtuos dans och humor i Carlos Acostas balett Don Quijote!

Riddaren av den sorgliga skepnaden Don Quijote och hans trogne väpnare Sancho Panza beger sig ut på en äventyrlig färd. De träffar på Kitri och Basilio, ett ungt förälskat par, som inte får gifta sig då Kitris far vill att dottern skall bli den välbärgade Gamaches hustru. Men då har han inte räknat med Don Quijote …

Så lyder upptakten till ”Don Quijote”, en av Marius Petipas populäraste baletter baserad på Miguel de Cervantes tidlösa klassiker. Alltsedan det succéartade uruppförandet 1869 på Bolsjojteatern i Moskva har den varit en pålitlig publikfavorit. En höjdpunkt är dess virtuosa pas de deux i tredje akten.

2013 skapade koreografen Carlos Acosta en ny uppsättning av ”Don Quijote” för Royal Ballets kompani. Han gjorde själv rollen som Basilio mot den lysande Marianela Nuñez som Kitri och placerade dessutom några musiker på scenen, vilket inte förekommit tidigare i detta lustfyllda verk.

Acosta, en av samtidens främsta dansare, som jämförts med Barysjnikov och Nurejev, är numera verksam som koreograf. Han föddes 1973 i ett av Havannas fattigkvarter och fick sin första utbildning vid Kubas nationella balettskola.

1998 kom han till The Royal Ballet i London, blev snabbt en älskad premiärdansare och var mellan åren 2003 och 2016 dess 1:e gästartist. Denna titel utbad han sig för att få möjlighet att acceptera de många anbuden från andra världsscener. Bland hans roller på Royal Opera märks ”Svansjön”, ”Giselle”, ”Nötknäpparen”, ”Manon”, ”Törnrosa” och framför allt Basilio i ”Don Quijote”, som han gjort flest gånger.

2007 publicerade han en hyllad självbiografi, ”No Way Home”, som nu blivit spelfilm, ”Yuli – The Carlos Acosta Story” i regi av spanska Icíar Bollaín. ”Yuli” är det smeknamn som den karriärbesatte fadern Pedro gav den fotbollstokige sonen, som först vägrade dansa! Filmen belönades vid San Sebastianfestivalen ifjol för Bästa manus av Paul Laverty (Ken Loachs mångårige medarbetare).

2015 skapade Acosta baletten ”Carmen” i en akt med Bizets musik orkestrerad av Martin Yates (visad på våra biografer). Med detta verk tog han sitt avsked samma år från karriären som klassisk dansare.

Den karismatiske Acosta har också medverkat i några långfilmer, bl a ”New York – I Love You” mot Natalie Portman och ”Our Kind of Traitor” med Stellan Skarsgård.

Bland Acostas utmärkelser kan nämnas en Olivier Award 2007 för ”enastående insatser inom balettkonsten”. Sju år senare mottog han orden ’Commander of the British Empire’ av drottning Elizabeth.

Den 1 januari 2020 övertar Carlos Acosta chefskapet för ansedda Birmingham Royal Ballet.

Kvällens dirigent Martin Yates föddes 1958 i London. Han studerade piano, dirigering och kompositionslära vid Royal College of Music. 2004 debuterade han på Royal Opera med Stravinskijs balett ”Agon”.

Yates har gästat Stockholm i fyra uppsättningar på Kgl Operan: ”Onegin”, ”Törnrosa”, ”Svansjön” och ”Tristan”. På Göteborgsoperan har han bl a dirigerat musikalen ”A Chorus Line”. Vidare har han framträtt med Östgöta Blåsarsymfoniker, Svenska Kammarorkestern i Örebro, Kungliga Filharmonikerna samt med symfoniorkestrarna i Göteborg och Malmö.

Martin Yates har dessutom orkestrerat Ludwig Minkus musik till ”Don Quijote”. I de två ledande rollerna ser vi de firade premiärdansarna Akane Takada som Kitri och Alexander Campbell som Basilio.

Akane Takada föddes i Tokyo och utbildade sig dels i sin hemstad, dels vid Bolsjojteaterns balettakademi i Moskva. 2009 antogs hon vid Royal Operas kompani och utnämndes 2016 till premiärdansare. I hennes repertoar ingår bl a ”Svansjön”, ”Giselle”, ”Törnrosa”, ”Nötknäpparen”, ”Onegin” och ”En vintersaga”.

Alexander Campbell föddes i Sydney. Han blev medlem 2005 av Birmingham Royal Ballet. 2011 kom han till sitt nuvarande kompani, där han sedan 2016 är premiärdansare. Han har t ex medverkat i “Alice i Underlandet”, “La Fille mal gardée”, “Nötknäpparen” och i uruppförandet av “Frankenstein” (visad på våra biografer).

Royal Operas balettchef Kevin O’Hare sade häromdagen under en publikträff att “Don Quijote” är ett livsbejakande verk, som man lämnar teatern med ett leende på läpparna: “Vi skämtade om att affischtexten skulle lyda något i stil med Ingen dör i slutscenen!“