Helan & Halvan: Underdogs i showbusiness

Så lika och så olika. Det var som komedins på alla sätt udda par som Helan och Halvan blev sinnebilden av att vara en underdog. På fredag är det premiär för filmen om världens kändaste komikerduo.

Ett omaka par blev filmhistoriens mest ikoniska duo. På många sätt var det självklart att de skulle mötas och slå igenom med det de gjorde, men ingen hade kunnat förutspå att de skulle bli en sådan omistlig del av filmen, komedin och gammeldags showmanship.

Med rötterna i showbiz

Stan Laurel växte upp i England som son till två framgångsrika teaterägare. Han hade en karriär som teaterkomiker, bland annat som en av Chaplins ersättare, när han under en semester i USA blev kvar och började jobba som skådespelare, manusförfattare och regissör i Hollywood.
Oliver Hardy växte upp i Georgia, uppträdde som sångare och drev en liten biograf innan han flyttade till Florida för att jobba med film. Han hade en omfångsrik och varierad karriär som komisk skådespelare när luften gick ur den lokala filmindustrin och han flyttade till Hollywood.

På den här tiden ville alla slå mynt av att apa efter giganten Charlie Chaplin, som blev så framgångsrik att han kunde ta sina pengar och bli en av grundarna till en klassisk filmstudio: United Artists.

En lyckoträff

Det var säkert vad filmproducenten Hal Roach hade tänkt när han sammanförde den store amerikanen med den chaplinlike engelsmannen, men han förstod ännu inte vilken guldåder han råkat snubbla över.

Det normala var att man spelade med en komisk figur och en ”straight man” som kontrast, men i det här fallet hade man två komiker med förmågan att växelvis ikläda sig rollen som sansad motvikt till den andres tokerier. Det gav möjligheter till en ny sorts växelverkan.

Kontrasten var också ett av kännetecknen för Helan och Halvan som kunde ta sig olika uttryck. Hela slapstick-genren står i tacksamhetsskuld till dem. De fysiska uttrycken kunde vara överdrivet våldsamt slagsmål med tillhyggen eller barnsligt knuffande och ibland lämna allt åt åskådarnas fantasi när allt hände utanför bild, med bara ljudeffekter som ledtråd.

Den fysiska komedin kontrasterades av en vitsighet som gränsade till det absurda, där ett resonemang kunde ändra karaktär under tiden, de två komikerna kunde byta roll och till slut hamna i en slutsats långt ifrån där man började.
Halvan, som framstod som lite bakom flötet, kunde en kort stund verka klok, och Helan, översittaren med lite för höga tankar om sig själv, hade två val när han tappade bort sig: antingen titta rätt in i kameran och fnysa eller börja puckla på sin mindre kamrat efter en kort paus.
Men deras måttlösa utlevande och fysiska konflikter kunde också kontrasteras av en övermänsklig återhållsamhet i konflikter med nyfunna fiender. De ser ofta på utan att ingripa när en motståndare demolerar deras egendom i raseri och sedan växlas rollerna fram och tillbaka, där den ena parten vandaliserar ursinnigt inför ögonen på den andra.

Det var väldigt tydligt att Stan Laurel och Oliver Hardy kom från en varietébakgrund och kunde växla mellan dialogdriven komedi, sång och komisk dans. Att plötsligt se den våldsamme Helan brista ut i sång och göra piruetter blev ytterligare en kontrast som fördjupade föreställningen.

Den hårda verkligheten

Verkligheten rymde dessvärre en annan mindre rolig kontrast. De omåttligt populära komikerna såg väldigt lite av pengarna de drog in. Efter filmkarriären återgick de till att uppträda på scen och hankade sig fram på de inkomster detta kunde inbringa. När Oliver Hardy dog till följden av en hjärtinfarkt hade han sålt allt han ägde för att finansiera sin sjukvård. Stan Laurel fortsatte att skriva för andra komiker, men uppträdde aldrig själv efter partnerns död. När han själv gick bort 1965 hann han ändå med att få uppleva hur Helan & Halvans över 100 filmer vann tillbaka publiken.