Godzilla och effekterna - 65 år av evolution

Japanska monstret Godzilla har krossat storstäder och roat världen sedan 1954. Filmerna blir bara större, men de praktiska effekternas charm består.

Marken skakar. Höghusen brinner. Människor skriker och flyr. Och sen - total ödeläggelse. Filmerna om Godzilla började som en varning för en värld med atombomber, men har sedan dess blivit synonymt med de mest episka underhållning man kan hitta. Visst har kvaliteten gått upp och ned - det finns trots allt mer än 30 filmer i serien. Men när monstret från havet nu gör comeback på bio är det tydligt att publiken aldrig får nog.

Idag har CGI för det mesta ersatt de praktiska effekter som präglar de japanska Godzilla-filmerna. Men i de allra flesta filmer fick Godzilla liv med betydligt enklare medel, nämligen en skådespelare i en tung och klumpig dräkt.

Den första filmen släpptes år 1954, och var på sin tid den dyraste japanska filmen som hade gjorts. Godzilla introduceras som ett förhistoriskt monster, från dinosauriernas era, som överlevt någonstans på havets botten. Men radioaktiv strålning tvingar Godzilla upp till ytan, arg och destruktiv.

65 år gamla "Godzilla" är en ambitiös katastroffilm som vann en japansk Oscar för Bästa specialeffekter. Och även om det idag kan verka skrattretande med en skådespelare i gummidräkt, som trampar sönder små modeller av hus, broar och tåg, så ligger det mycket arbete och slit för att få fram den perfekta Godzilla. Dräkten ska ha vägt runt 100 kilo och fick den stackars skådespelaren Haruo Nakajima att svettas kraftigt, när han inte tuppade av i värmen.

Amerikanska "King Kong" från 1933 var en stor inspiration. Den och 30-talets andra science fiction-filmer från Hollywood använde sig ofta av stop-motion-teknik för att få liv i sina monster. Men den tidskrävande tekniken valdes bort. De som ansvarade för specialeffekterna på "Godzilla" hade bråttom, filmen skulle upp på bio inom ett halvår. Tiden var knapp, så man valde att sätta en skådespelare i en specialsydd kostym.

Hans klumpiga rörelser saktades ner, viss slow-motion gav karaktären mer hotfull känsla. Tokyo byggdes upp med hjälp av miniatyrer, som var en annan viktig del av de tidiga filmerna. Det hjälpte Toho Studios att skapa episka scener av Godzillas förödande framfart och minnesvärda strider. Idag ser mycket kanske charmigt cheesy ut, men det ligger en enorm detaljrikedom bakom de tidiga, japanska Godzilla-rullarna.

Så skapades "tokusatsu", en egen genre av filmer och tv-serier med trovärdiga analoga specialeffekter. Självaste George Lucas blev inspirerad till att använda sig av miniatyrer när han sedan skulle spela in "Stjärnornas krig" (1977).

Det stora spektaklet lockade massorna och fyllde biostolarna. Toho Studios fick en gigantisk biosuccé. De har sedan dess inte slutat pumpa ut Godzilla-filmer. Uppföljaren gick upp på bio redan inom sex månader. Specialeffektsmakarna fick jobba snabbt. Dräkten gjordes lättare så att Haruo Nakajima kunde röra sig bättre och agera mer bekvämt. År 1962 kom den tredje filmen, och den första i färg.

En annan väl använd specialeffekt kallas "optisk sammansättning", vilket betyder att två olika klipp sätts ihop, bildruta för bildruta. Tagningar på Godzilla som filmades i studio, kunde sömlöst klistras över scener på folkmassor som flyr. På så sätt ser det ut som att människor springer från ett 60 meter högt monster i bakgrunden. En perfekt illusion som nog förbryllade många biobesökare.

Det började som ett odödligt monster från kärnvapeneran - men Godzilla blev under 60-talet snarare filmernas hjälte, och slogs mot allt från andra monster till robotar och aliens.

I "Gojira" från 1984 valde man flera olika tekniker för att få liv i monstret. Från dockor och modeller av olika storlekar, till en mycket påkostad 6 meter hög mekanisk Godzilla, som styrdes av datorer. Man hoppades att det skulle bli den ultimata tekniken att använda, men "Cybot Godzilla" (som den kallades) kunde ju faktiskt inte gå. Av både praktiska och nostalgiska skäl använde man sig också av en skådespelare i dräkt.

Det var inte förrän Hollywood gjorde sin egna remake år 1998 som Godzilla trampade in i den digitala eran. Vem passade inte bättre som regissör än Roland Emmerich, känd för katastroffilmen "Independence Day". CGI-effekterna var relativt nya, men så pass utvecklade att man lät Godzilla attackera New York. "Jurassic Park" hade satt ribban högt några år tidigare. Men även här använde man skådespelare i dräkter för vissa scener, eller praktiska delar av dockor för närbilder.

Emmerichs film floppade, och under större delen av 2000-talet fick Godzilla vila. Men år 2014 gjorde monstret storstilad comeback i Gareth Edwards "Godzilla". Och ett par år senare kom Tohos egna reboot, "Shin Godzilla". Två filmer som tog sig an varelsen på olika sätt.

Amerikanska "Godzilla" kunde dra nytta av betydligt mer utvecklade datoreffekter. Nya framsteg i bland annat muskel- och destruktions-simulering lät regissören Gareth Edwards skapa det allra mesta digitalt. Men stilen på filmen var på många vis "analog" för att hylla originalregissören Ishiro Hondas vision av karaktären. Edwards var mån om att återskapa känslan av en man i dräkt, och effektteamet lade åtta månader bara på att skapa Godzilla.

I japanska "Shin Godzilla" byttes Godzilla-dräkten ut mot en stop-motion-dräkt. Återigen var det en skådespelare som spelade monstret, även om han fick hjälp på traven med datormagi. Här gjorde man avsiktligt Godzillas hud plastliknande, för att hedra den gamla goda tidens praktiska effekter.

65 år av evolution och teknisk utveckling har lett oss till sommarens "Godzilla II: King of the Monsters". Den 33:e filmen om Godzilla, och den tredje från Hollywood. Regisserar gör Michael Dougherty, och även han har lovat en del praktiska monstereffekter i sin film. Håll extra koll när du ser den på bio - det är inte otänkbart att mekaniska monster, skådisar i dräkt eller miniatyrbyggen finns med på ett hörn, som på den gamla goda tiden.

"Godzilla II: King of the Monsters" får premiär över hela landet den 29 maj.