Från moralpanik till milstolpe – historien om Motorsågsmassakern

Med en rostig motorsåg, en obehaglig hudmask, knapp filmbudget och ett gäng ambitiösa vänner skapade Tobe Hooper en av tidernas mest chockerande - och älskade - skräckfilmer.

Det börjar, som så många andra rysare gör, med en grupp ungdomar på roadtrip. Sally, hennes bror Franklin och tre vänner gasar genom Texas i en grön minibuss för att besöka sin morfars grav, efter att ha hört oroväckande nyheter om gravplundrare. Ett obehagligt möte med en liftare blir bara början på en riktig mardröm ute på den knappt befolkade landsbygden. Och likt den berömda taglinen ställer man sig snart frågan: "Who will survive... and what will be left of them?"

Först efter 40 minuter kommer filmens ökända motorsåg in i handlingen. Och "Motorsågsmassakern" känns i dagens filmklimat föredömligt kort med dryga 80 minuters speltid. Dessutom är det sparsamt med blod och grafiskt äckel, för en slasherfilm.

Istället minns man den ruggiga atmosfären, när den motorsågsviftande galningen Leatherface och hans dysfunktionella familj jagar och plågar våra stackars huvudpersoner. Inte undra på att den kallas för en av de mest skrämmande filmerna genom tiderna. Våldet som inte syns i bild skapar hemska bilder i hjärnan och offrens psykiska terror är svår att skaka av sig.

Skräckgenren behövde nytt blod

Texas-födde regissören Tobe Hooper var 30 år när ianspelningen började. Han hade pluggat film, spelat in några egna, och drömde om att komma till Hollywood. Men han visste att han behövde visa upp något kommersiellt och framgångsrikt för att få sin chans.

70-talet var en spännande era i den amerikanska filmvärlden. Unga och hungriga filmskapare förändrade industrin med banbrytande independent-rullar. Skräckgenren var inget undantag, och George A. Romeros zombiethriller ”Night of the Living Dead” (1968) var en hit på drive-in-biograferna runt om i USA. Hooper såg den och blev inspirerad:

-Skräckgenren började bli tråkig. Och jag älskar skräck, jag ville bli rädd. Men jag fick aldrig valuta för pengarna, berättar han i en intervju.

-När jag fick se "Night of the Living Dead" insåg jag att "ok, det är så här det ska göras". Som en effektiv raket som syns på långt håll.

Baserad på verkliga händelser... eller?

Inspirationen till filmen fann han, lite oväntat, under julhandeln. Hooper besökte en järnaffär när han blev stressad av trängseln. Framför hyllan med motorsågar insåg han ett snabbt och effektivt sätt att ta sig igenom folkmassan... Där såddes det första fröet till filmen.

Eller var det kanske många år tidigare? Som barn fick lille Tobe höra historierna om Ed Gein, den ökände psykopaten och mördaren som grävde upp kvinnolik, åt deras kött och bar deras hud. Gein har inspirerat fler filmiska mördare - förutom i Leatherface finns hans DNA även i "När lammen tystnar" och "Psycho".

Att påstå att "Motorsågsmassakern" var "baserad på sanna händelser" var såklart ett effektivt marknadsföringsknep som lockade massorna. Men nej, inga ungdomar har blivit slaktade med motorsåg i Texas. Det är bara på film.

Självklart hjälpte det också med en uppseendeväckande titel som "Texas Chainsaw Massacre". Hooper låter stolt:

-Jag pratade med en vän och nämnde titeln. Han sa: ”Jag skulle aldrig se den! Jag skulle inte låta min flickvän se den. Jag vill inte se något med denna titel”. Där var den, tänkte jag. Där är vår titel.

Gunnar Hansen fick skräckrollen av en slump

Sommaren 1973 samlade Tobe Hooper ihop en grupp filmstudenter för att spela in "Motorsågsmassakern". De relativt okända skådespelarna kom mestadels från Texas. Bland dem fanns unga Marilyn Burns, som var trött på att jämt bli bortklippt och såg fram emot sin första huvudroll.

Gunnar Hansen hade aldrig agerat innan när han fick rollen som Leatherface. Det var mest av en lycklig slump: producenterna hade egentligen hittat en annan skådis, men när han låg full på sitt hotellrum sökte de desperat efter en ersättare. Hansens längd och stora kroppshydda var perfekt för den hotfulle galningen.

-De ville inte att skådespelarna skulle få se mig utan mask. För de skulle vara genuint rädda innan de blev dödade, har han senare berättat.

Med en tajt budget på 60 000 dollar började inspelningen den 15 juli 1973 i Austin, Texas. Teamet jobbade i flera långa veckor i sträck, sju dagar i veckan, ofta 12-16 timmar åt gången. Långa dagar var en nödvändighet med tanke på deras knappa resurser.

Inspelningen blev en stinkande mardröm

Sommarhettan i Texas med temperaturer runt 40 grader gjorde dagarna till ett svettigt elände för alla inblandade. Skådespelerskan Marilyn Burns har inte så trevliga minnen från inspelningen:

-Minibussen var kvävande. Det var galet varmt. Vi reste med fem skådespelare och en kameraman, en ljudkille och regissören. Jag vet inte hur vi klarade det. Det är sjukt vad ett gäng kids kan gå igenom när de bestämmer sig för att spela in film, minns Burns i en intervju med ScreenCrush.

Föreställ er också lukten av ruttnande kyckling vid middagsscenen som tog hela 27 timmar att spela in. Plus de uppstoppade djuren och andra makabra inredningsdetaljer (som skelettdelar från riktiga människor!)... Det började stinka förfärligt inne i skräckhuset.

En av tidernas mest skrämmande filmer

Men det blev en film till slut. Och premiärvisningen 1 oktober 1974 var bara början på flera framgångsrika år på amerikanska biodukar. Snacket om den sjuka skräckfilmen med den sjukare titeln spred sig fort. Kultfilmen blev en världssuccé, och bland mest framgångsrika indiefilmerna från 70-talet.

Att skådespelarna och teamet knappt fick se en krona är en helt annan historia... Ett ljusskyggt företag gick in som finansiärer när budgeten sprack och roffade sen åt sig vinsten. Kom ihåg: att göra affärer med maffian är en dålig deal. Ingen blev rik på framgången, men de har iallafall skrivit in sig i filmhistorien för alltid.

Bland fansen fanns regissörer som Stanley Kubrick och Steven Spielberg. Den sistnämnde blev så pass imponerad att han satte Hooper i registolen på "Poltergeist" år 1982 (han fick komma till Hollywood till slut!). Och än idag blir skräckregissörer inspirerade av "Motorsågsmassakern":

”Den är otäck. Väldigt rolig för övrigt! Men riktigt, riktigt otäck” har John Landis sagt.

”En av filmerna som satte avtryck i mitt liv var "Motorsågsmassakern". Från att jag såg den och i fyra år framåt kunde jag inte äta kött. Jag blev vegetarian” berättar Guillermo del Toro.

Videovåldsdebatten i Sverige

Men vad hände då i Sverige? Jublade kritikerna? Stod publiken i långa köer för att se den senaste snackisen? Nja, knappast.

"Motorsågsmassakern" blev inte direkt väl mottagen. I flera år vågade ingen distributör ta i den. När den till slut blev inköpt under 80-talet sa censuren tvärt nej. Filmen var totalförbjuden i Sverige i ett årtionde.

Vid det laget var det förstås redan en välkänd och omtalad titel. Mycket tack vare videovåldsdebatten som startade i december 1980. SVT hade snappat upp det där med videofilmer, en ny trend som stod runt hörnet, och skulle - usch och fy - göra groteskt våld lättillgängligt i varje hem.

Med sin obskyra titel blev "Motorsågsmassakern" en av filmerna som togs upp i programmet Studio S. Tidningarna hakade på och skrev om den groteska slaktorgien, en symbol för den allra värsta amerikanska skräpkulturen. Filmen skapade moralpanik i hela vårt avlånga land och har kommit att kallas för "Sveriges mest hatade". Och ironiskt nog hade knappt någon ens sett den.

Motorsågsmassakern är tillbaka på bio

Idag har den stora paniken lagt sig, tack och lov. All uppmärksamhet kring "Motorsågsmassakern" har gjort den till en av tidernas mest igenkända skräcktitlar, och filmen hyllas av många kritiker som en av tidernas bästa. Det som var chockerande 1974 har kanske inte riktigt samma effekt idag, efter en uppsjö av "Saw"-filmer och andra tortyrrullar. Men Hooper lyckas med något som få andra regissörer gör, och det är att med små medel skapa en ruggig och klaustrofobisk stämning och spänning.

När filmen nu återvänder på bio den 4 april är det nästan läge att skriva en notis i historieböckerna. "Motorsågsmassakern" har blivit nyrestaurerad, den är helt oklippt och den får sin bredaste biopremiär någonsin över hela Sverige. Det tog bara 50 år. Vågar du se den på stor duk? Köp biljetter här.