Fantasy-klassikern som förtrollade en hel generation tillbaka på bio

1980-talet var en filmera full av fantasi, storslagna äventyr, praktiska effekter, minnesvärd musik och fascinerande berättelser. Allt detta och lite till hittas i klassiska ”Den oändliga historien”.

Det var årtiondet som gav oss "E.T." och "Bleka dödens minut", fantasifulla "Labyrinth" och Astrid Lindgrens "Mio min Mio". Filmer som dessa görs knappt längre - episka äventyr med mörker och hjältemod för en ung publik. Många filmälskare får något nostalgiskt i blicken när 80-talet kommer på tal, och när det handlar om familjefilm är "Den oändliga historien" en kultfavorit som etsat sig fast.

Filmen börjar med pojken Bastian, som bor med sin pappa efter att hans mamma gått bort. Bastian är en dagdrömmare vilket gör att han blir mobbad och utstött i skolan. En dag när han flyr undan sina mobbare tar han skydd i en mystisk bokhandel, där ägaren introducerar honom till en mycket speciell äventyrsbok.

Här börjar nu det riktiga äventyret, som tar oss till landet Fantasia. Där finns stenjättar, en flygande hunddrake, statyer som skjuter dödliga strålar ur ögonen, och en farlig varg vid namn Gmork. I Fantasia finns också en stor oro, då landets ledare - den barnlika kejsarinnan - är sjuk och hela landet riskerar att dö med henne. Det är upp till en otippad hjälte, pojken Atreyu, att ge sig ut på ett omöjligt uppdrag och hitta hjälp. Misslyckas han, kommer hela världen att slukas av Ingenting och försvinna för alltid.

Och hur märkligt det än låter så uppstår det ett band mellan läsaren Bastian och bokens Atreyu. Den skeptiske grabben som skolkar för att sluka äventyrsboken inser att det är han, och ingen annan, som måste rädda Fantasia.

"Den oändliga historien" bygger på en roman av tyske författaren Michael Ende, och hela filmatiseringen är en tysk produktion. Inte bara det, det var landets dyraste film då den gjordes år 1984. Jobbet gick till regissören Wolfgang Petersen, kort efter att han gjorde succé med krigsfilmen "Das Boot".

"Jag kände att det vore underbart att få göra något helt annorlunda, och dyka in i denna värld av drömmar och barns önskningar. Min son var då 12 år gammal och jag ville göra en film som han skulle tycka om", har Petersen sagt i en intervju med Nerdist.

Filmen har blivit ihågkommen för sina episka miljöer och komplexa teman. De som såg den i barndomen minns säkert (kanske lätt traumatiserade) sorgliga scener som involverar hästen Artax i den skoningslösa sumpmarken. Och vem har inte själv velat ta en flygtur på den lurvige Falkor? I vuxen ålder lägger man såklart märke till helt nya detaljer och lager, som hur filmens fantasivärld hjälper Bastian att hantera sorgen efter hans döda mor.

Det storslagna äventyret, alla känslor, den naiva fantasirikedomen och dess komplexa teman gör "Den oändliga historien" till en milstolpe i sin genre. Filmen har garanterat väckt en hel generations intresse för både böcker och andra filmiska äventyr. Men det också lätt att se hur filmen har inspirerat så mycket annat i familjegenren. Även om de episka barnfilmerna tog en paus under 90-talet, kan man se hur 2000-talets "Harry Potter"- och "Narnia"-filmer lånar inspiration från "Den oändliga historien". Det handlar om att kliva in i en magisk och storslagen värld, men också påminnas om att barnfilm kan ta sig an tunga ämnen, och ta sin unga publik seriöst.

Filmens unga skådespelare har dessvärre dragit sig undan rampljuset sedan de slog igenom. Barret Oliver (Bastian) medverkade i "Cocoon" och ett avsnitt av "Twilight Zone". Han har inte skådespelet sedan 1989, och valde istället en karriär som fotograf.

För Noah Hathaway blev filmen bokslutet på en fin karriär som barnskådis. Han drog sig tillbaka och upptäckte en passion för jazzdans, sedan kampsport, och blev därefter tatueringskonstnär. Men de senaste åren har han stått framför kameran igen i flera b-skräckisar, och dragit nytta av sin kultstatus. I en Youtube-intervju berättar Atreyu-skådisen hur han ser på "Den oändliga historien" i vuxen ålder:

– Det är en vild tripp. Man vet att Michael Ende gick på bra droger när han skrev den, den är så vild. Man kunde aldrig gissa att det var en historia för barn. Och de har gjort det till en spektakulär film. Jag hade inte sett den på femton år, när jag nyligen såg om den. Jag blev överraskad av hur vuxen den är. Och hur läskig den är! Jag blir chockad när folk tar med sig fyraåringar på bio. Det måste vara otäckt för en fyraåring.

Möjligen är den för läskig för fyraåringar, men "Den oändliga historien" är snart tillbaka på bio, redo att återses av gamla fans och upptäckas av nya generationer. Ett besök i landet Fantasia är en härlig uppvisning i charmig gammaldags filmkonst före CGI-tiden, och en påminnelse om att barnens fantasi är oändlig och värd att tas på allvar.