Dyk ner i Guillermo del Toros surrealistiska sagovärld

Vi tittar närmare på Guillermo del Toros mästerverk ”Pans labyrint” för att ta reda på varför den blivit en modern klassiker.

Varje årtionde innehåller filmer som definierar tidseran och sätter en regissör på världskartan. ”Pans labyrint” är en sådan. När filmen hade biopremiär 2006 gick det ett sus genom filmvärlden. Den då relativt okända mexikanska regissören Guillermo del Toro tog publiken på en 118 minuter lång sagoresa där ingen bildruta lämnades åt slumpen. ”Pans labyrint” (”El Laberinto del Fauno” på spanska) hyllades för sin innehållsrikedom och fasetterade klangbotten och tar oss med till en värld som är hård och grym samtidigt som den är vacker och omtänksam.

Vi besöker labyrinten på nytt för att utforska varför filmen blivit en modern klassiker.

Kontrasterna

del Toros historia, eller saga för att använda ett mer passande ord, utspelar sig under spanska inbördeskriget på 40-talet när despoten Francisco Franco var vid makten. Den unga flicka Ofelia flyttar med sin mor Carmen till den spanska landsbygden där hennes nya man, den auktoritära och våldsbejakande kapten Vidal, är stationerad av armén för att få motståndsrörelsen på knä.

Ofelias nya hem är sannerligen inte en plats för ett barn men hon finner sin räddning i en uråldrig labyrint som beskyddas av en lika uråldrig faun. Hon får lära sig av faunen att hon egentligen är en prinsessa och att han behöver hennes hjälp för att rädda labyrinten innan hon kan återvända till sitt sagorike. Samtidigt som Ofelia ger sig ut på äventyr rasar kriget mellan fascister och kommunister där hennes totalitäre styvfar tar till allt mer extrema åtgärder för att krossa sina motståndare.

Här har vi filmens kärna men också vad som definierar del Toro som regissör. Kontrasterna mellan det närmast smutsigt realistiska och det stiliserade övernaturliga är det mest framstående draget i filmen och går igen i del Toros filmografi. Filmen skildrar brutaliteten i spanska inbördeskriget, vid sidan av övernaturliga mysterier. Kriget porträtteras på en intim och personlig nivå och agerar fond för utforskandet av hur det mänskliga psyket hanterar extrema situationer. Ofelias resa in i labyrintens sagovärld fungerar som flykt från styvfaderns skräckvälde och krigets fasor.

Labyrintens surrealistiska sagovärld

Hur sagovärldens surrealistiska inslag visualiseras är ytterligare en anledning till ”Pans labyrints” framgångar och ett av Toros kännetecken som filmskapare. På Ofelias äventyr möter hon otäcka, men fantastiskt fint skapade monster med otrolig detaljrikedom (som ikoniska The Pale Man, återkommer till honom längre fram). del Toros fascination för monster kan spåras tillbaka till hans unga dagar i hemlandet Mexiko.

del Toro startade sin filmkarriär inom sminkningskonst och specialeffekter efter han studerat detta vid Centro de Investigacion y Estudios Cinematograficos i Mexiko City. Faktum är att del Toro redan som barn fascinerades av skräck, fantasy och science-fiction och har nämnt Boris Karloff och Peter Cushing som sina barndomsfavoriter. del Toro har själv förklarat sin fascination inför det makabra och det monstruösa med att det bor ett litet monster inuti honom. Han har sagt att han hellre släpper detta monster lös i sitt filmskapande än i sitt privatliv.

Ett sådant monster är The Pale Man (spelad av Doug Jones som även spelar Faunen). Ofelia stöter på denna fasansfulla och barnätande varelse långt inne i labyrinten när hon måste hitta en försvunnen dolk. Runt om i The Pale Mans skrymsle ligger det högar med barnkläder tillhörande hans offer och på väggarna hänger det tavlor som avbilder desamma. Men vad som verkligen gjort The Pale Man till en av historiens mest ikoniska filmmonster är inte hans ondskefulla uppsåt – det är del Toros särpräglade design.

del Toro är en tecknare av rang som alltid bär med sig ett skissblock fyllt med nedritade teckningar på karaktärer och monster. Generellt har hans manér sina rötter i den mexikanska filmskaparen och konstnären Luis Buñuels surrealistiska tematik och stil. Just The Pale Man är baserad på del Toros eget utseende under en period då han gick ned mycket vikt vilket gjorde att hans hud hängde löst.

Ett kvitto på filmens och del Toros karaktäristiska estetik är att den sedermera vann tre Oscarsstatyetter för Bästa Scenografi, Bästa Foto och Bästa Smink, tre kategorier som är direkt kopplade till det visuella i filmskapandet.

Auktoriteter och det nakna våldet

I kontrast till det sagolika står det nakna, verklighetstrogna och explicita våldet som i ”Pans labyrint” manifesteras i den extremt obehagliga kapten Vidal. Precis som de surrealistiska elementen kan man spåra del Toros användning av realismen tillbaka till hans mexikanska ursprung.

Guillermo del Toro har nämnt i intervjuer att han, bara genom att växa upp i Mexiko, har en väldigt intim relation till döden, bland annat på grund av explicita element i katolska traditioner, som begravningsceremonier med öppen kista samt Dia de los Muertos (De dödas dag). Mexikos råa och våldsamma historia och samhälle har satt sin tydliga prägel på del Toros filmer.

Sadomasochistiska och auktoritära karaktärer likt Vidal går att hitta i flera av del Toros filmer, till exempel Michael Shannons hetlevrade agent Richard Strickland i ”The Shape of Water” eller Eduardo Noriegas ondsinta skolföreståndare Jacinto i ”The Devil's Backbone” (”El Espinoza del Diablo” på originalspråket spanska från 2001 behandlar samma tematik och kan ses som en syskonfilm till ”Pans labyrint”. Om du inte sett den, se den också!). Både ”Pans labyrint” och ”The Devil's Backbone” handlar om del Toros uppgörelse med lydnad, auktoritet och våldets meningslöshet. I en tv-intervju delade del Toro med sig av sina tankar i frågan:

– Krig är den ultimata handlingen av intolerans och skänker ingen ära eller vinning. I min mening finns inga vinnare i krig, bara förlorare. Det finns bara levande offer och döda offer.