Django: den ursprungliga gitarrhjälten

Django berättar om en dramatisk period i den kände jazzmusikerns liv. Men inget i Django Reihardts liv hade något odramatiskt över sig.

Jean Reinhardt (Django är den romska eller vallonska formen av namnet) föddes i den vallonska delen av Belgien 1910, men växte upp i de romska lägren strax utanför Paris. Han levde enligt traditionen ett nomadiskt liv och som en del av en musikalisk familj lärde han sig tidigt fiol och gitarr (till en början banjogitarr) och kunde redan som 15-åring försörja sig som musiker.

Han blev uppmärksammad internationellt för sitt gitarrspel och hade vid 18 års ålder fått erbjudande om ett jobb i en orkester i England när katastrofen inträffade.

När han skulle gå till sängs råkade han slå omkull ett ljus, vilket resulterade i att husvagnen han bodde i snabbt övertändes. Han räddade sig och sin hustru, men fick brännskador över halva kroppen. Han blev paralyserad i sitt högra ben och lill- och ringfingret på vänster hand brändes så illa att de blev sammanfogade.

Läkarna ville amputera benet, något Django motsatte sig. Han flydde sjukhuset och lärde sig gå med hjälp av en käpp. Gitarrspelet lärde han sig på nytt med en teknik där han nästan uteslutande använde tummen, pek- och långfingret. Detta handikapp till trots revolutionerade han gitarrspelet, ändrade jazzen i grunden och hans idolstatus växte sig bara starkare.

Under en englandsturné bröt andra världskriget ut och Django Reihardt beslutade sig att återvända till Frankrike, till skillnad från hans musikaliska partner Stéphane Grappelli. Filmen Django utspelar sig under åren av tysk ockupation.

Bandet ombildades och under kriget kom Django Reinhardts jazz manouche eller hot club jazz att bli något av motståndets soundtrack. Romsk härkomst var dock ett livshotande tillstånd i denna miljö och Django försökte fly landet, men misslyckades. En tysk officers hemliga kärlek för jazz (som var förbjuden i tredje riket) räddade troligen livet på honom.

Efter kriget fick Django chansen att spela med sina gamla idoler från den amerikanska jazzscenen och han turnerade bland annat i USA. Men trots att han hyllades och spelade för fulla salonger drog han sig tillbaka och slutade sin karriär på klubbarna i Paris.

Innan Django och långt efter hans död hade gitarren inte haft en framträdande roll i jazz. Hans band hade ofta uteslutande stränginstrument. Bland annat som soloinstrument, vilket var en nyhet.

Django Reinhardts betydelse för jazzen och hans status som förnyare av musiken och av gitarren har givit honom följare som Chet Atkins, Allman Brothers, David Grisman, Willie Nelson, Merle Haggard och Black Sabbaths Tony Iommi. Ännu idag hålls det festivaler till hans minne över hela världen.

Django Reinhardt klev av tåget efter en konsert i Paris då han fick en stroke endast 43 år gammal. Eftersom det var lördag dröjde det innan en läkare slutligen kunde komma och bara konstatera att Django Reinhardt hade avlidigt av skadorna.

Lars Wallin, redaktör