”Det mest intressanta som finns är att rota i varför människor har hamnat snett”

”Tårtgeneralen” sätter fokus på småstadslivet, personer i samhällets periferi och modet att våga satsa allt. Vi träffade Filip Hammar och Fredrik Wikingsson inför deras långfilmsdebut.

Det är tidigt 80-tal och Köping har nyligen blivit utsedd till Sveriges tråkigaste stad av tv-programmet ”Rekordmagazinet”. Den nyinflyttade liraren” Hans ”Hasse P” Pettersson tänker inte bara kolla på när ett helt land skrattar åt hans stad. För att återvinna bygdens stolthet beslutar sig Hasse P att tillverka världens längsta smörgåstårta.

Det är ramen för Filip Hammar och Fredrik Wikingssons debutfilm ”Tårtgeneralen”. Innanför denna ram ryms en historia om en trasig själ, spruckna relationer och ett driv att ställa saker till rätta. Det är det tragiska människoödet i en tillsynes komisk situation som står i centrum i Filip och Fredriks berättelse.

– Hasse P var en man som det inte gick så bra för i livet men som lyckades med en grej. Det mest intressanta som finns är att rota i människor och varför de har hamnat snett. Vi vill skildra riktiga människor på livets botten, berättar Filip.

Hösten 2009 gav Filip Hammar och Fredrik Wikingsson ut sin debutroman med samma namn. Under bokens tillkomst fanns det lösa planer att göra om den till ett filmmanus på inrådan från filmregissören Thomas Alfredsson. Andra projekt kom emellan och åren gick. Men under inspelningen av dokumentärfilmen ”Trevligt folk”, där Patrik Andersson bildar ett somaliskt bandylandslag i Borlänge, väcktes duons lust att skildra personer som verkar i samhällets utkanter.

– Vi lärde känna Patrik Andersson väldigt väl och han liknar Hasse P på många sätt och vis. Båda är personer på landsbygden som gör saker med ett otroligt driv och vi gillar den sortens människor väldigt mycket, berättar Fredrik samtidigt som Filip stämmer in:

– De gör saker på allra största allvar. Att göra saker på allra största allvar blir ofta både gripande, bedårande, fantastiskt men det kan också bli väldigt komiskt ibland. Vi ser inte alls på detta med förakt, det är något som vi alla har i oss. Människor som gör saker på största allvar kommer jag alltid att respektera, men det är lätt att hitta humor i sådana situationer.

Det såg länge ut som att Robert Gustavsson skulle spela rollen som Hasse P. Till slut föll valet på Mikael Persbrandt. Ett val som regissörduon inte ångrar.

– Jag är så glad att det är Persbrandt som spelar Hasse P. Det är ju en ovanlig roll för Micke men vi har uppfattat att detta har varit väldigt kul för honom. Det är unikt med en alfahane som Persbrandt som kan ha sådan oerhörd pondus och vara macho, men som också kan vara så liten, säger Fredrik.

– Jag kommer att minnas de första tagningarna för evigt. I början var vi livrädda för honom. Då hade vi aldrig sagt ”Kan du göra så här?”, med det där har ju försvunnit under produktionens gång. Det är ”revirpisseri” som pågår men det är en del av den härliga jargongen som utvecklar sig när en liten grupp av människor umgås väldigt tajt, väldigt länge, säger Filip men blir avbruten av Fredrik som säger:

– Filip och Micke har funnit varandra. Jag har inte ens hans telefonnummer, men det har ju Filip. De messar varandra, de är båda bipolära och pratat om fira jul ihop, skojar Fredrik.

I övriga roller ser vi andra tunga svenska skådespelarnamn som Helena Bergström och Tomas von Brömssen. Något som ställt höga krav på debutantregissörerna.

– Jag tror att det varit bra för oss att ha så pass rutinerade skådespelare. Vi har varit tvungen att rannsaka oss själva. Om man vill få fram något måste man formulera det på ett visst sätt och inte bara pladdra på. Det har nog skärp till oss lite grann, förklarar Filip.

Det är inte bara konsten att ge regi åt rutinerade skådespelare som varit en utmaning med att förflytta sig från tv-produktion till filmskapande. Filip och Fredrik är notoriska improvisatörer och många av deras tv-produktioner, som ”Får vi följa med” och ”Jorden runt på sex steg”, bygger på slumpartade möten. Improvisationsbegränsningar har därför varit ett annat hinder på vägen.

– Att filmen utspelar sig på 80-talet skapar problem för vår improvisationslust. Man får skapa tårtbitar av verkligheten där rekvisita stämmer överens med tidsepoken. Det är en tydlig begräsning men då får man hitta saker inom den tårtbiten som man kan improvisera med, förklarar Fredrik. Filip håller med sin vän:

– Frånvaron av improvisationsmöjligheter har varit tufft. Men också de stunderna när vi inte kan göra ett skit. Det är mycket väntan mellan olika tagningar och det är vi inte vana vid, och inte riktigt skapta för heller.

Filip Hammar har en speciell relation till tårtgeneralens berättelse. Då han är uppväxt i Köping under 80-talet bevittnade han Hasse P:s försök att sätta Köping på kartan och visa ”Stockholmsjävlarna”. Nu 30 år senare vill även han göra en gärning för den ort som ligger honom så varmt om hjärtat.

– Jag talar för oss alla när jag säger att mottagande har varit svalt. IRONI! Nej, folk i Köping verkar tycka att detta är väldigt kul och vi är väldigt tacksamma och ödmjuka över det. De har gett oss mycket och nu måste vi ge dem någonting tillbaka och det måste vi göra i form av en bra jävla film, konstaterar Filip.