Den sanna historien om FBI:s yngste informatör

Lär känna regissören Yann Demange, bioaktuell med det verklighetsbaserade dramat ”White Boy Rick”. Ett familjedrama och en otrolig berättelse om en tonårig knarkkung som lurades av FBI.

Få saker ger lika fascinerande material för en film som en riktigt bra crime-historia. I 80-talets hårt drabbade Detroit hittar vi fjortonårige Ricky, och får följa hans väg till att bli stans knarkkung - och därefter FBI:s yngste informatör någonsin.

Det är ingen spoiler att avslöja att Richard Wershe Jr. sitter i fängelse än idag, snart 50 år gammal. Regissören Yann Demange hoppas att filmen kan upplysa världen om hur orättvist han har behandlats av lagen. Men den är också sevärd av två andra anledningar: nämligen Matthew McConaughey i en stor roll och en fullkomligt lysande nykomling, Richie Merritt, i huvudrollen.

Yann Demange är den franskfödde filmskaparen som filmdebuterade med dramathrillern ”71” (2014), med Jack O’Connell som en brittisk soldat i Belfast. ”White Boy Rick” är Demanges andra film, och även denna bygger på sanna händelser och följer en ung kille i en ovanlig situation. Filmstaden mötte honom i Barcelona i somras där delar av filmen för första gången visades upp.

Du valde att sätta någon helt okänd i huvudrollen, hur kommer det sig?

– Det är en sann historia, om en far och en son. Det handlar om en familj som försöker överleva i Detroit, staden som var vykortsbilden av den amerikanska drömmen, och som förstördes över en natt. Hela USA vände staden ryggen. Landskapet förändrades. Den här familjen var den sista vita familjen som stannade kvar i sitt område. Den här grabben växte upp i ett afroamerikanskt samhälle. Jag träffade flera skådespelare men ingen som kändes genuin och trovärdig, som själv har växt upp i ett sånt samhälle och förstod kampen, förstod fattigdomen i Amerika.

– Filmen riskerade alltid att kännas ”för Hollywoodsk”. När jag hittade Matthew McConaughey förstod jag att han var rätt val. Han fångade det sanna, trovärdiga löftet om Amerika - att drömmen kan hända. När jag hade hittat honom var det viktigt att matcha med någon som kunde grunda honom, så att det inte kändes så mycket som en film. Pappans rollfigur agerar ju också, han är försäljare, det är så han överlever. Jag letade i ett år. Vi hade riktigt bra Oscarsnominerade skådespelare som läste för rollen. Men slutligen hittade vi honom i Baltimore. En av våra casting-scouter pratade med rektorn på en mixad skola för att förklara vad vi sökte efter. Rektorn sa: ”Det sitter en kille här utanför som hamnat i trubbel, ni kan ju börja med honom.” Och det var killen som fick rollen.

Du fick stipendium av Disney för att gå i filmskola. Men dina filmer handlar om våld, krig och droger. Gör du uppror mot Disney?

– Först av allt är jag väldigt tacksam för Disney. Utan dem hade jag inte kunnat utbilda mig inom film, som så många från min bakgrund. Det vore omöjligt. Jag gjorde en kortfilm, jag blev erbjuden en plats på skolan men jag var tvungen att tacka nej av ekonomiska skäl. Skolan sa att de skulle hjälpa mig, och på något vis övertalade de Disney. Min kortfilm (”Joe”) handlade om identitet, om att växa upp i en speciell del av London, och om en ung grabb som får slåss på grund av sin hudfärg och sin identitet. Det var verkligen inte en Disneyfilm. Nej, det handlar inte om att vara rebellisk. Kanske var det de som ville vara rebelliska? Jag kanske får göra Disneyfilmer framöver (skratt).

Träffade du verklighetens Ricky?

– Ja, jag besökte honom flera gånger i fängelset. Det tog tid att få till manuset rätt. Det är en galen, sann historia, och jag ville få till alla fakta rätt. Men det är också ett familjedrama om en far och en son, och det är min egen vinkel. Jag träffade honom flera gånger och det hjälpte mig att hitta den rätta tonen i filmen. Man förstod varför han gjorde det han gjorde, och hur han blev accepterad av det samhället. Han är skitkul! Han var en rolig grabb och nu är han en rolig man. En man som ska fylla 50, och har suttit i fängelse sedan han var sjutton. Han är inte bitter, det var bara en gång som han blev lite melankolisk på telefon med mig. Bara för ett kort ögonblick. Han är charmig och karismatisk. Man förstår hur han kom undan med allt. Ja, han kom ju inte undan. Han blev utnyttjad av systemet. Han blev informatör som 14-åring. Varför? För att de var fattiga. Och när man är fattig har man ingen röst. Och det var något som gjorde mig arg.

Var han orolig om du skulle göra historien rättvisa?

– Jag var uppriktig mot honom om att det här inte är hans biografi. Jag hjälpte honom att få till en dokumentär om honom. Jag hjälper honom med ett bokavtal. Han fick läsa manuset och jag ville ha med honom som konsult. Jag ville att manuset skulle kännas ärligt. Man måste få med rätt fakta när det kommer till FBI, och så. Allt är sant och allt finns med där, men för mig var far-och-son-historien viktigast. Deras syster är drogberoende, så även kampen om att få henne tillbaka och bli en familj, medan de är väldigt fattiga. Att överleva mot alla odds - det var vad som lockade mig. Jag sa till honom att ”du tror att ditt liv är de här punkterna som skildras i alla artiklar, men jag vill prata om din familj”. Han förstod. Den enda gången han blev emotionell med mig är när vi talade om hans familj.

Fick skådespelarna träffa Ricky och familjen?

– Jag tog med Matthew McConaughey till fängelset. Det kanske hjälper hans frigivning (skratt). Vi spenderade några timmar där. Den andra gången jag såg Ricky bli emotionell var när vi hittade grabben. Han blev emotionell när vi castade Richie Merritt. Han kunde inte tro att vi skulle plocka någon från gatan. Han blev fundersam. ”Om mitt liv har bidragit till att på något sätt förändra den här grabbens liv, så är det rätt galet.” Det tyckte jag var rörande. För grabben levde ett slags liv som Rick levde. De pratade i telefon nästan varje dag, så även om han inte var där fysiskt så hade han ett inflytande på hela historien.

Hur hittade du den här storyn?

– Man skickade mig en artikel för ett tag sen. Ironiskt nog tackade jag nej till chansen att köpa filmrättigheterna. Jag läste den. Välskrivet och tragiskt om orättvisor i rättssamhället. Den unga droglangaren. Alla rubriker var fascinerande, men jag ville inte göra en film om en gangsters uppgång, jag såg ingen film där. Ett år senare kom det tillbaks till mig som ett utkast till ett manus. Lite som ”The Wolf of Wall Street”, det fanns en ton som inte riktigt tilltalade mig. Men där fanns vissa scener, typ fem scener med pappan, som jag bara älskade. Han var dysfunktionell men gav mycket kärlek. Den här mannen som inte visste hur man är en förälder, för upptagen med att vara en polare snarare än en farsa. Jag älskade komplexiteten i det.

Hur lyckades du återskapa Detroit på 80-talet? Behövde du ta till digitala effekter?

– Ja, man behöver alla filmtricks. Jag åkte till Detroit och spenderade lite tid där. Och det var samma sak med ”71”, då åkte jag till Belfast. Jag är en outsider, så man måste ta en extra omväg för att insupa omgivningen. Tala med folk, göra sin egen research och få en känsla för miljöerna. Ironiskt är att Detroit från 80-talet inte existerar längre, så vi filmade i Cleveland. De hade bra rabatter för filmskapare, det behöver man vid en sådan film. Det är inte billigt. Men östra Cleveland liknar Detroit på 80-talet. Det håller på att försvinna, gräs växer genom betongen, hus saknas. Det känns postapokalyptiskt. Det håller på att återupplivas, men Detroit var en stad som USA vände ryggen. Det var den amerikanska drömmen, som kollapsade över en natt. Det är där vår historia utspelar sig.