Den italienska klassikern Cykeltjuven fyller 75 år – får nypremiär på bio

Näst ut bland vårens filmklassiker på bio är italienska ”Cykeltjuven” från 1948. Här är allt du behöver veta om Vittorio de Sicas Oscarsbelönade drama.

"Cykeltjuven" är både en gripande och humoristisk film som stulit många filmälskares hjärtan genom åren. Regissören Vittorio de Sica rollsatte dramat med enbart amatörskådisar och lät handlingen utspela sig i verkliga miljöer - vilket kom att definiera en hel filmera, neo-realismen. Även efter 75 år anses ”Cykeltjuven” vara ett mästerverk som många kallar för "den perfekta filmen".

När jag ser "Cykeltjuven" för allra första gången inför denna artikel är det en oväntat enkel och varm historia som utspelar sig framför mina ögon. Den landar tonmässigt någonstans mittemellan Charlie Chaplins mer eftertänksamma dramakomedier och Ken Loachs gripande diskbänksrealism.

På ytan handlar det om en pressad man som bara vill hitta sin stulna cykel, men filmen lämnar en med många känslor - och på köpet kanske en ny respekt för italienska klassiker.

En desperat jakt efter en stulen cykel

Vi befinner oss i Rom, ett par år efter Andra världskrigets slut. Utanför Arbetsförmedlingen samlas varje morgon en skara män som hoppas få något av de få jobb som finns tillgängliga. Bland dem finns Antonio, som utan att tveka tackar ja till ett arbete med att klistra upp filmaffischer över stan. Jobbet kräver cykel, den har han dock redan pantsatt. Men den lilla detaljen ska inte hindra Antonio.

Hemma river hustrun Maria ut lakanen ur sängen för att sälja dem. ”Vi kan sova utan”, menar hon. Antonio får lösa ut sin cykel på nytt, och efter bara några få scener förstår vi i publiken så mycket om en familj drabbad av fattigdom vi har svårt att föreställa oss idag, men som ändå håller humöret och hoppet uppe tack vare ändlös kärlek.

Men redan på första arbetsdagen händer det otänkbara. Antonios cykel blir stulen mitt framför ögonen på honom! Han har inte råd att köpa en ny, och han kan inte jobba kvar utan en. Att gå till polisen är lönlöst. Tillsammans med nioårige sonen Bruno ger han sig ut på stan för att försöka hitta cykeln igen. Som att leta efter en nål i en höstack, men de ger sig inte.

Det är i grunden en väldigt enkel berättelse som ”Cykeltjuven” bygger på, men den rymmer så enormt mycket känslor och empati. Vi får se far och son bonda tillsammans, vi får följa en förtvivlad man som bara vill mätta sin familj, och trots det sorgliga i detta hopplösa scenario laddas filmen med stor dos humor.

Historien väcker också frågor om moral och etik, och granskar gråzonerna däri, som kanske kan göra vem som helst till en cykeltjuv när det verkligen krisar.

En milstolpe för den italienska neo-realismen

Under 1940- och 50-talet sattes italiensk film på världskartan tack vare neo-realismen. Det var en rörelse som lade fokus på arbetarklassens kamp, och ”Cykeltjuven” är körsbäret på toppen av ett gäng fina och kritikerrosade filmer.

Arbetslösheten var hög i Italien under åren efter andra världskriget. Landet saknade framtidshopp. Samtidigt hade fascist-regimen fallit och Mussolinis hårda grepp om filmbranschen var över. Plötsligt hade filmskaparna fått fria händer att berätta vad de ville - och de riktade kameran mot de fattiga och de utsatta.

Speciellt tre saker brukar utmärka neo-realismen: det är historier från arbetarklassen, vardagliga berättelser om det hårda livet. Filmerna skulle använda sig av okända namn och amatörskådespelare. De är också filmade i verkliga miljöer (därav realismen). ”Cykeltjuven” utspelar sig i Rom, men det är inte den klassiska vykortsbilden av Italiens huvudstad. Filmfotografen Carlo Montuoris svartvita bilder fångar folkets Rom, med dolda gator och nedgångna kvarter som turisterna sällan hittar till.

Idag är dessa grepp inget nytt, men på sin tid var det nästan som att titta på en dokumentär. Nu efter 75 år är ”Cykeltjuven” något av ett tidsdokument som fångar en speciell tid i Italiens historia.

Bland regissörerna som lyfte den italienska filmen fanns Luchino Visconti, som var först ut med ”Köttets lust” 1943. När Roberto Rossellinis film ”Rom öppen stad” släpptes ut i världen 1946 blev neorealismen ett välkänt begrepp. Vittorio de Sicas ”Cykeltjuven” nämns alltid som en av de viktigaste filmerna från den eran.

Dessa tre pionjärer, och flera andra inflytelserika filmskapare, visade att man varken behöver kända affischnamn eller dyra studios för att göra riktigt bra film som berör.

Vittorio de Sica provfilmade tusentals barn

De Sica är skådespelaren som bytte karriärbana och ställde sig bakom kameran. Han närmade sig 40-årsåldern när första långfilmen kom, och hann spela in imponerande 30+ filmer fram till sin död.

Han bestämde sig för att använda sig av amatörer i alla roller. Lamberto Maggiorani som spelar Antonio var en fabriksarbetare som aldrig hade skådespelat förut. Hans äkta nervositet var något som passade regissörens vision mycket väl. Arbetarhänderna var också ett plus.

När det var dags att hitta hustrun, Maria, erbjöd han jobbet till Lianella Carell - en journalist som hade kommit för att intervjua honom.

Enzo Staiola som spelar sonen Bruno hittades också av en lycklig slump, efter att regissören redan hade träffat oändligt många pojkar för rollen. Staiola minns i intervjuer hur han mötte Vittorio de Sica för första gången, sju år gammal. En dag märkte han hur en bil följde efter honom på väg från skolan. Enzo sprang hem och tänkte inte mer på det. Dagen efter höll regissören i provfilmningar i hans kvarter, och det var knappast en slump:

-Han öppnade upp för auditions mittemot mitt hus. Han visste att det var där jag bodde. Han hade provfilmat över 5000 barn över hela Italien, men han kom fram till mig och sa ”där är han”. Jag hade inte ens fått chansen att provfilma. Han hade också handplockat Enzo Cerusico (senare en känd italiensk skådis, reds.anm). Vi två spenderade en månad med att repetera samma scener. I slutändan fick jag rollen och Enzo fick en cykel. Men ni vet hur barn är, jag hade hellre velat ha cykeln, minns han.

Den unge Staiola gjorde ett dussin filmer till de närmaste åren innan han lade filmkarriären på hyllan. Istället blev han mattelärare i vuxen ålder.

En av världens mest inflytelserika filmer

I all sin anspråkslöshet är ”Cykeltjuven” en film som är oerhört lätt att ta till sitt hjärta. 1950 års Oscarsstatyett för bästa utländska film var första beviset på filmens globala dragningskraft. Även Cesare Zavattinis manus nominerades. BAFTA och Golden Globe är andra tunga priser som tilldelades det italienska dramat.

Och redan 1952, bara fyra år efter premiären, korades den till tidernas bästa film av den ansedda filmtidningen Sight & Sound.

Genom årtionden har den influerat en lång rad filmskapare. Det medmänskliga temat och kärleken till samhällets svaga kan ses i allt från Ken Loachs samhällskritiska draman till Chloe Zhaos ”Nomadland”.

Neo-realismen kom att bre ut sig över världen. Franska nya vågen är en fortsättning på denna trend, där några av Frankrikes filmkritiker själva plockade upp kameran och gav sig ut på gatorna för att skapa tidlösa mästerverk i svartvitt. Svallvågorna träffade både Iran, Storbritannien och Japan.

I Sverige tycker jag mig se tydliga inspirationer i Ruben Östlunds tidiga filmer som ”De ofrivilliga” och ”Play”. Flera svenska regissörer har riktat kameran mot samhällets orättvisor, och budgetbegränsningar gör det tacksamt att arbeta med små medel och okända skådespelare - regissören Gabriela Pichler är ett annat exempel.

Mästaren Martin Scorsese tar upp "Cykeltjuven" bland många andra favoritfilmer i sin personliga dokumentär "My Voyager to Italy" från 1999. Vi låter honom få sista ordet:

-Filmen har satt ett avtryck som vi känner än idag. Det handlar om en passion för det mänskliga värdet. "Cykeltjuven" är höjdpunkten inom den italienska neo-realismen. För mig definierar de här filmerna ett viktigt ögonblick i filmhistorien, då illusionen för första gången fick stå åt sidan för verkligheten. Det är kanske en småskalig historia, men den är hela världen för dessa två karaktärer. Och deras resa hjälpte till att förändra filmvärldens kurs.