Cykeltjuven - ett mästerverk vars budskap är lika starkt än i dag

Res till neorealismens och 40-talets Rom. Nu är Vittorio de Sicas Oscarsbelönade klassiker ”Cykeltjuven” tillbaka på bio – 70 år efter filmens svenska premiär.

Åtskilliga historier har berättats om den prövande tid i en härjad värld som andra världskriget lämnade efter sig. Många är de berättelser i böcker, film och tv som berör på ett djupt mänskligt plan, men kanske är Vittorio de Sicas Oscarsbelönade ”Cykeltjuven” (originaltitel ”Ladri di biciclette”) den som lyckats nå till den allra innersta kärnan av oss.

I efterdyningarna av andra världskriget var Italien som många andra länder på kontinenten hårt drabbat. Städer låg i spillror och arbetslösheten var hög. Folk kämpade för sina liv under svåra sociala förhållanden, och film hade, precis som i Joseph Goebbles Tyskland, känts mer som propaganda än speglingar av den faktiska tillvaron.

Det är under 1940-talet som neorealismen inom film uppstår, och idag är en av de allra bästa exemplen på denna nya strömning inom italiensk film Vittorio de Sicas ”Cykeltjuven”. Neorealismen var ett direkt svar på de verklighetsfrånvända och eskapistiska filmer som producerats under Mussolini. Istället ville man visa hur livet faktiskt såg ut i Italien precis efter andra världskriget. Att ”Cykeltjuven” gjordes 1948, och hade premiär i Sverige 1950, visar på en angelägenhet att kommentera krigets påverkan.

Den på många sätt enkla handlingen i ”Cykeltjuven” tar sin början i ett fattigt Italien, där en man från den lokala arbetsförmedlingen ropar ut namn på de som erbjuds jobb den dagen. Arbetaren Antonio Ricci blir varse att ett jobb som cykelbud finns att tillgå, så länge han äger en cykel. Lyckan Antonio och hans fru Maria upplever när han får jobbet, efter att ha pantsatt sina lakan och köpt tillbaka Antonios tretton år gamla cykel han nyligen pantsatt för pengar till mat, känns hjärtskärande men samtidigt fundamentalt vacker. ”Om du visste vad det här betyder för mig”, säger Antonio uppgivet mot filmens slut till en poliskonstapel, som informerats om hur han letar efter sin cykel som fräckt blivit stulen framför hans ögon, medan han klistrat upp affischer första dagen på sitt nya arbete. Det vemodigt vackra soundtracket tillsammans med den enkla handlingen och suggestiva bildspråk gör ”Cykeltjuven” till ett mästerverk vars budskap är lika starkt än i dag.

Ett praktexempel på neorealismen

I all sin enkelhet visar de Sicas i sin film på hur vardagliga problem kunde berättas på ett högst intressant vis. Praktiska saker var viktigt inom neorealismen. Det skulle i största möjliga mån inte finnas kända skådespelare i rollerna, utan amatörer användes fördelaktigt för att förstärka realismen. Även inspelning på plats premierades, då det oförutsägbara i levande scener utan för många på förhand tilltänkt statister också förstärkte realismen.

de Sica valde att rollsätta sina tre huvudroller Antonio, Maria och Bruno på typiskt neorealistiskt vis; fabriksarbetaren Lamberto Maggiorani kom in med sin son för provspelning, men fick istället själv rollen som Antonio. Journalisten Lianella Carell hade kommit för att intervjua Vittorio de Sica just när man letade efter en skådespelare till rollen som Maria, men han undrade om inte hon själv skulle vara intresserad. Och faktum är att rollsättningen av Bruno dröjde en bit in i inspelningen.

Pojkansiktet i folksamlingen fångar regissörens uppmärksamhet

Vittoria de Sicas hade problem med att hitta en lämplig skådespelare till rollen som Bruno, Antonios son som följer med honom i jakten på ”Cykeltjuven”. Det var först när man filmade scenen där Antonio letar efter en vän att bistå honom i sökandet, just efter cykeln blivit stulen, som Sica mellan tagningar vände sig om efter att ha instruerat Lamberto Maggiorani och gav åskådarna som samlats runt honom en irriterad blick, som han såg ”ett underligt barn med runt ansikte, stor lustig näsa och underbart livfulla ögon. ”Han är skickad till mig av Januarius, tänkte jag, och det var det slutgiltiga beviset för att saker och ting höll på att falla på sin plats”, har de Sica berättat. Enzo Staiola anställdes för rollen som Bruno Ricci där och då. Men det kunde slutat illa för den lille Enzo — mot filmens slut håller karaktären Bruno på att bli överkörd av två bilar, när han följer efter sin allt mer uppgivne far. Bilarna fanns inte med i manus och ögonblicket som fångades var helt oplanerat.

Produktionsassistenten blev arresterad under inspelningen

Då man filmade på Piazza Vittorio i Rom behövde spårvagnstrafiken stoppas, uppdraget föll på produktionsassistenten Roberto Moretti. Något oortodoxt utklädde sig Moretti till ett slags tågkonduktör och började dirigera spårvagnar sprängfyllda med arbetare så att de inte skulle köra in i bild. Det tog tillräckligt lång tid innan lagen förstod vad som pågick, och man kunde därmed säkra inspelningen. Moretti blev slutligen arresterad för sitt tilltag — allt för konsten.

Sedan ”Ladri di biciclette” — intressant nog översätts originalets titel till cykeltjuvar, inte ”Cykeltjuven” som den svenska titeln lyder, hänförde människor världen över har den åter och åter igen placerats i toppen på listor över de bästa filmerna genom tiderna. Det finns en tillgänglighet hos karaktärerna i filmen. De allra flesta känner igen sig själva i flera stråk av personligheterna hos Antonio, hans gladlynte son och den ömma och stöttande modern och hustrun Maria. Vi är hela tiden nära handlingen och huvudpersonerna, och trots att repliker är relativt få upplever vi genom det målande bildspråket en tidlös berättelse om vad som händer med människor som sätts under press under svåra förhållanden. Det sker hela tiden saker i bild vi kanske inte förmår uppfatta vid första anblicken, någonting som också vässar den neorealistiska riktningen. Precis som i livet självt pågår tusentals berättelser dagligen runt om kring oss, men vi är allt som oftast förmögna att uppfatta en bråkdel av dessa.

”Cykeltjuven” visas på Filmstaden 17 mars och 24 mars.