Claire Foy om att spela Lisbeth Salander

När Lisbeth Salander återvänder på bioduken har en ny skådespelerska tagit över den ikoniska rollen. Vi träffade Claire Foy för att höra mer om ”The Girl in the Spider’s Web”.

Först kom Noomi Rapace i den svenska Millennium-trilogin. Sedan var det dags för Rooney Mara när David Fincher filmade ”The Girl in the Dragon Tattoo”. Nu har turen kommit till Claire Foy att axla rollen som hackern och hjältinnan Lisbeth Salander i en ny amerikansk filmatisering av de svenska deckarna.

Foy, känd från tv-serien ”The Crown” och bioaktuella ”First Man”, träffar SF.se i Barcelona och berättar om den svenska dialekten hon bär i filmen, och den hårda träningen inför rollen.

Lisbeth Salander är ju lite av en svensk nationalhjälte. Hur tog du dig an rollen?

– Jag kom in med helt öppet sinne. Mycket av min research och mina beslut baserade sig i böckerna. Men jag behövde också föreställa mig var hon är nu. Tiderna har såklart förändrats sedan böckerna kom ut. Jag försökte se mig henne i den värld vi lever i nu.

Du har en speciell dialekt i filmen…

– Det är så pinsamt, eftersom du faktiskt är svensk! (skratt) Ja, en svensk dialekt är intressant för en engelsktalande person. Ni svenskar talar ju två språk så naturligt. Jag försökte lägga till svenska ljud utan att gå hela vägen, och gud vet om jag lyckades. Men jag älskade det! Det är en så vacker dialekt, den är så glad.

Lärde du dig några svenska ord?

– Jag kan ”tack”. Och ”hej hej!” Vi spelade in mycket i Berlin, med folk från alla möjliga länder. Vi försökte skapa en kollektiv dialekt så att alla kunde komma från var som helst. Men jag kunde inte ha spelat karaktären utan att lära mig den svenska dialekten, det hade inte funkat.

Så hur svensk känner du dig?

– Inte alls, jag önskar jag kände mig mer svensk. (skratt) Jag känner mig väldigt europeisk, men jag hade gärna tagit på mig mer svenska karaktärsdrag.

Två andra skådespelerskor har gjort Lisbeth förr. Vad tyckte du om deras insatser?

– Jag såg de tidigare filmerna som en vanlig publik, som ett fan, och jag tyckte de var otroliga. Man kan inte säga annat än att de är otroliga rolltolkningar. Men att spela en rollfigur som andra har spelat förr, det gör man som skådespelare hela tiden. Det första man lär sig är att man inte kan kopiera eller försöka härma någon annan”. Jag kunde bara vara mig själv.

Hur förberedde du dig för rollen?

– Det står specifikt i böckerna att Lisbeth ser undernärd ut. Men jag behövde också träna hårt för att bli stark, och jag satsar hellre på att vara hälsosam än smal. Även att leva hälsosamt är svårt när man spelar in film, man måste gå upp klockan 5, och ska springa runt i en läderdräkt hela dagen i iskyla… Jag hade en personlig tränare och såg min kropp förändras. Det hade jag aldrig sett förut. Jag var en person som gick på yoga en gång i halvåret. (skratt) Plötsligt hade jag muskler!

Tror du att Lisbeth, som feministisk ikon, är mer relevant nu än någonsin?

– Jag vet inte, en feministisk ikon? Lisbeth skulle inte kalla sig för ”feminist”, hon äger inte det. Det finns så många andra som har kämpat för en förändring. Inte så att hon inte står för samma värderingar, men Lisbeth vill inte associera sig med något. Hon är bara Lisbeth, och skiter i resten. Men när vi spelade in filmen pratade man mycket om ämnen som aldrig hade tagits upp förr, i media och bland folk. Det var intressant, för böckerna skrevs för mer än tio år sen, och plötsligt visade alla intresse för samma teman. För mig var det en ögonöppnare att spela en karaktär som var före alla andra.

Slutligen, hur var det för dig att jobba med Sverrir Gudnason?

– Han är underbar! Han är så öppen, villig att prova nya saker, och en briljant person