Bryan Cranston: ”Asteroid City är ett kärleksbrev till visuellt historieberättande”
- Jonna Vanhatalo
Den 9 juni har Wes Andersons ”Asteroid Citys” svensk biopremiär men redan förra veckan var Filmstaden på plats när filmen hade världspremiär på filmfestivalen i Cannes. Häng med när vi träffar några av filmens alla stjärnor för prata om fadersfigurer och Wes Andersons perfektionism och unika dragningskraft.
”Asteroid City” har utan tvekan varit en av filmfestivalens mest efterlängtade filmer. Och förväntningarna kunde anas redan i surret långt innan festivalen drog igång. Wes Andersons var tillbaka på Crosietten för tredje gången efter 2012 med ”Moonrise Kingdom”, 2012 och 2021 med ”The French Dispatch”.
I år ställer han upp med en episk UFO-historia, och en film, om en tv-show, om en teateruppsättning, som handlar om kärlek, men också om sorg och saknad. När det så äntligen, efter lång väntan var dags för filmens första visning, var det som att festivalen äntligen fick sin prick över i-et.
Det går som en andäktig susning igenom salongen. Det är tyst och stilla. Ljuset släcks och omedelbar börjar publiken applådera och skandera högljutt. Men så fort filmen kör igång, tystnar alla och en intensiv fokusering tar vid. Alla tittar vi på duken, redo att slukas av vad det nu än är, som Wes Anderson vill bjuda oss på.
”Asteroid City” är Andersons 11:e långfilm. Det är ett komiskt, existentiellt drama om människor som försöker finna sig själva, men också en plats bland andra. Med sig den här gången har Wes Anderson det absoluta toppskiktet från Hollywood.
Bland andra får vi se Edward Norton, Tom Hanks, Scarlett Johansson, Bryan Cranston och Adrien Brody i filmen, samt såklart gamla veteraner som Tilda Swinton och Jason Schwartzman. Just Schwartzman har jobbat ihop med Wes sedan regissörens andra långfilm ”Rushmore” från 1998. Då var han 18. Nu är han 43 och spelar far till en 18 åring.
När Filmstaden träffar honom, berättar han om känslan att vara tillbaka i Cannes igen:
– Det känns fantastiskt! Jag vet inte varför, men det känns större än när jag tävlat här tillsammans med Wes tidigare (2012 med ”Moonrise Kingdom Reds anm). Men för Jake Ryan (som gör rollen som hans son) är det första gången här.
Ryan är väldigt glad och säger att det är helt otroligt att vara på festivalen, och i Frankrike överhuvudtaget.
– Jag har verkligen aldrig gjort något innan! utbrister han, varpå Schwartzman klappar honom faderligt på axeln och säger uppmuntrande att vissa saker har han ju faktiskt gjort. Varit i affären. Gått på kalas.
Ryan skrattar hjärtligt.
– Haha, ja okej då, jag har varit till affären. Men i filmväg är detta det största någonsin.
Schwartzman är Andersons lojale vapendragare, och har som sagt varit med från i princip starten. Trots alla år av samarbete med Anderson så innebär varje ny film en färsk utmaning för Schwartzman. I ”Asteroid City” bestod testet i att spela förälder, en far, för första gången.
– Cirkeln slöts därmed och det kändes mäktigt. Jag var 18 när jag började och nu spelar jag pappa till en son som är 18. Wow!
Han berättar också att han dessutom för första gången fått vara med och skapa sin rollfigurs särdrag från början.
– Det har aldrig hänt förut. På riktigt alltså. Wes bad mig att fundera på hur min karaktär skulle se ut, hur han skulle prata och agera. Han brukar ha väldigt bra koll på hur han vill ha sina karaktärer. Så att jag nu på egen hand skulle utforska rollen från start var fantastiskt spännande.
Schwartzman berättar hur han testat olika sätt att prata. Att han experimenterat med olika tonlägen, ansiktsuttryck. Men att det inte var förrän han berättade ett dåligt skämt för sin fru, som svarade med ett stelt och oinspirerat ”höhö”, som han visste att han var på rätt väg.
– Hon hade en ansiktsmask på sig, sådan som stelnar. Så jag lånade lite och smetade på det i ansiktet, lät det torka och ringde ett videosamtal till Wes och väste: ”Här har vi det!”
Wes Andersons unika dragningskraft
På den franska riverian är det fler Andersonsveteraner på plats. Med trion Adrian Brody (”The French Dispatch”, 2021, ”The Grand Budapest Hotel” 2014, ”Darjeeling Limited”, 2007), Jeffrey Wright (”The French Dispatch”, 2021) och Bryan Cranston (”Isle of Dogs” 2018) diskuterar vi den unika dragningskraft som Wes Anderson har för Hollywoods skådespelarelit. Alla vill vara med i hans filmer. Ofta om, och om igen. Brody har en teori:
– Wes är en vänlig, inbjudande och otroligt omtänksam människa. Egentligen är han väldigt privat, men har samtidigt många vänner. Han omger sig med andra kreativa personer, med ofta helt olika bakgrunder.
Han menar att det är den mångfalden, som delvis gör Anderson till den briljanta filmskaparen han är. Han är nyfiken på människor, intresserad av olikheter och vill gärna skildra dessa.
Som regissör är han en perfektionist. Wes Anderson vet vad han vill och ger sig inte förrän han nått dit. Men att det skulle vara krävande att arbeta med honom, håller ingen med om. Brody säger att hans anmärkningsvärda bedrifter, och allt han hela tiden skapar i sitt huvud är nog mer krävande för Wes själv. Cranston lägger till:
– Det är väldigt, väldigt sällsynt med någon som har en idé, och vet exakt vad som behövs för att förverkliga den. Och jag tycker det är otroligt spännande att få vara med och hjälpa till på vägen.
Wright håller med och understryker att Wes vet vad han gör, och att alla vet om det. Han vet framförallt mer än någon annan på plats, och antingen så förstår man vad det är, eller så gör man det inte. Men om förståelsen uteblir så får man helt enkelt välja tilliten, och lita på att Wes kommer styra skutan rätt:
– Det är en sådan regissör man vill ha. En som vet mer än du, och en som du litar på, som du vet kommer leda dig rätt.
Ett kärleksbrev till visuellt historieberättande
”Asteroid City” är en typisk Wes Anderson film. Den innehåller en färggrann palett av sköna karaktärer, som säger underfundiga repliker och klär sig i härliga färger. Det är lustfullt och underhållande. Men samtidigt kan en mognad, eller ett slags känslomässigt djup, anas bakom den polerade ytan. Bryan Cranston sätter fingret på det:
– Det här är ett nostalgiskt kärleksbrev till visuellt historieberättande. Till all form av berättande. Vi fastnar lätt i själva berättandet och därför tror jag att vi ofta förbiser nyanserna i den verkliga kärnan. Det finns en underström av längtan, av sorg, förlust och saknad. Men också av kärlek. Människors utmaningar skapar ett band mellan dem, en känsla av gemenskap och samhörighet. Och Wes visar detta och vägen till djupare sammanhang, genom att använda humor och häftiga visuella element.
En film för vita duken
Wes Anderson har varit i Cannes och tävlat två gånger tidigare med ”Moonrise Kingdom”, 2012 och ”The French Dispatch”, 2021. Både gånger utan att kamma hem den åtråvärda Guldpalmen. Filmer skapade för att ses på stora duken, filmer om sammanhang, att också ses i ett sammanhang. När det kommer till ”Asteroid City” är det ingen skillnad och enligt Brody upplevs den bäst på bio:
– För det första är den väldigt filmisk. Det är själva omfattningen av bilden som gör att man ska se detta på bio. Det behövs en panoramavy för att kunna fånga allt det vackra.
– Ja, jag tror att när vi ser den ikväll på premiären… i den enorma biografen här. Då kommer vi verkligen få se hur det faktiskt blev. Jag är fullständigt exalterad över att få se filmen med en publik. Det är belöningen! tillägger en närmast rörd Cranston, med förväntan i rösten.
Förväntan ja. Det har varit mycket förväntan, förhoppningar och längtan. Tyvärr blev det inte tredje gången gillt för Wes Anderson på filmfestivalen i Cannes i år. Hans lämnade festligheterna utan priser, men fick ändå möta sin publik och ta emot dess kärlek. Och fredagen den 9 juni kommer svenska biobesökare äntligen kunna få se filmen som satte pricken över festival-i-et i Cannes.