Britt-Marie en tant värd att tycka om

För att en berättelse ska kännas äkta måste man ibland bygga upp en helt egen värld. Vi besökte inspelningsplatsen för ”Britt-Marie var här”.

När flyget lyfter lämnar vi ett högsommarvarmt Stockholm i full grönska. Premiärbadet för säsongen är avklarat och allmän semesterkänsla råder i hela stan. Resan går till Göteborg och Lilla Edet, där vinterns stora svenska film ”Britt-Marie var här” är under inspelning. Efter en kort flygtur och väl på marken igen börjar grå moln att hopa sig. Vi styr mot Trollhättan då de första regndropparna faller. Efter ett par minuter är skyn fullständigt öppen, det åskar och bilen rattas mellan djupa vattenpölar och stänkande långtradare.

Mellan Lilla Edet och Trollhättan finns en liten vägsnutt där kommunerna var oense om vem som skulle betala för motorvägen. Således blev det aldrig någon motorväg här. När vi passerar på den avsmalnande vägsnutten fångar blicken något i ögonvrån, är det en sol? På en och samma gång upptäcker samtliga passagerare i bilen: här är det! Starka strålkastare lyser upp fasaden på Bella Ciao, diversehandeln/pizzerian där dagens filminspelning pågår.

”Britt-Marie var här” är skriven av Fredrik Backman, samme Backman står bakom bästsäljande boken ”En man som heter Ove”, som också gjorde succé på bio. På liknande vis skildrar ”Britt-Marie var här” alla de människor som aldrig riktigt vågade ta klivet ut i omvärlden, som hellre tog det säkra före det osäkra. Skildringen är både ömsint och humoristiskt, och nu är det dags för boken att bli film. För regin står Tuva Novotny, producenter är Nicklas Wikström och Gustav Oldén och bakom hela projektet står SF Studios.

Vi rundar den lilla pizzerian i hällregnet, fullt riggad med ljus och människor som arbetar fokuserat med alla detaljer kring den scen som ska spelas in idag. Glamoröst är det inte. Här står två stora bussar med utrustning parkerade och ett par uppställda tält med filmutrustning och fika. Gustav och Nicklas manövrerar oss skickligt runt, men den kvardröjande känslan under dagen är: vi är alltid i vägen för någon!

På baksidan möter Tuva Novotny upp. I dag är det måndag och förra veckan avslutade teamet en scen med de barn som gestaltar den fiktiva orten Borgs fotbollslag, laget som Britt-Marie oväntat ska coacha. För Tuva har det varit viktigt att hitta nya, oslipade talanger.
– Jag vill gärna casta barn som inte är skolade skådisar, även om det tar mycket energi, berättar hon.

Pernilla August tittar fram och säger att hon är lite trött efter de senaste dagarnas filmande med barnen.

– Det är rätt hysteriskt med barn i åldrarna 11-13 år, de har massor av energi!
Pernilla är i full mundering med peruk, en halvtrist kappa och väska. Hon ÄR den tråkiga och tjuriga tanten, som de allra flesta har en relation till.

– Pernilla är den perfekta Britt-Marie, säger Tuva och fortsätter:
– Manusprocessen var tuff och utdragen, vi hann inte riktigt jobba in karaktärerna. Men Pernilla är perfekt, hon kan gestalta och nå ut med sin tyngd och bredd.
Gustav fyller i och berättar att Tuva klev in i manusprocessen och skrev färdigt.

– Tuva har varit involverad i projektet i två år och bara väntat på att det skulle bli klart. Nu följer vi boken rätt strikt.

Under skrivprocessen fanns nämligen en känsla av att personen Britt-Marie inte riktigt togs på allvar, att det fanns risk att hon blev skrattad åt.

– Trovärdighet har vi jobbat mycket med, menar Tuva.

Trovärdighet är ett ord som återkommer under dagen, i samtal med Gustav och Nicklas, Tuva och inte minst Pernilla själv. Visionen att filmen är så mycket större än ”bara” Britt-Marie har också haft stor betydelse. Mötet med barnen och själva bygden utanför Borg är minst lika betydelsefullt.

Tuva blir snart inkallad till tagning inne i den gamla nedlagda pizzerian. Scenen som ska filmas är ett samtal mellan Britt-Marie och pizzabagaren, som även är glasmästare, alltiallo och fixare i Borg. Här råder ett till synes kaos av sladdar, kameror och mickar men efter en stunds betraktelse ter sig allt som en välordnad myrstack. Var och en i filmteamet vet exakt vad en är ålagd att göra, nästan som koreografi, en välregisserad föreställning.

När det är dags för tagning lotsas alla icke proffs ut i regnet och in i kameratältet. Här bevakar scenografen och sminkören att allt ser rätt ut när själva tagningen görs. Scenen tas om minst fem gånger under den tid vi är där, och varje gång sitter varje replik, varje blick och varje kroppsrörelse. Precisionen är faktiskt makalös.

En av de bärande karaktärerna i berättelsen om Britt-Marie är exmannen Kent, som spelas av Peter Haber, dock inte på plats för inspelningen idag.

– Kent ställer till det känslomässigt för Britt-Marie. Men det fina huvudbudskapet i filmen är att det aldrig är för sent! säger Nicklas.

– Precis, det är aldrig för sent att ta tag i livet. Pernilla går in i återvändsgränder men hon klarar det än då. Hon utmanar livet, menar Gustav.

Plötsligt sprakar det till i en walkie talkie som står placerad intill. ”Idag blir det en och en halv timmes övertid” utropas i walkie talkie.

– Det är tyvärr inte ovanligt med övertid, säger Gustav och fortsätter: Att rekonstruera en sol när det egentligen är hällregn tar mycket tid, säger han och syftar på att dagens inspelning tar vid efter förra veckans, då solen strålade här.

Mellan tagningarna får jag en kort pratstund med Pernilla. Vi sätter oss mitt bland konservburkar, dammvippor och myggspray och på frågan om vad som lockade henne med rollen svarar Pernilla:

– Det är en utmanande roll. Jag har aldrig gjort den här typen av karaktär tidigare. Här får jag bygga en karaktär som är mänsklig och trovärdig.

Pernilla svarar eftertänksamt och hon plirar med vänlig blick, men det är tydligt att hon är i sin roll, återhållsam och inte den där fnissiga och bubblande personen som en föreställer sig. Men ibland skiner privatpersonen Pernilla igenom.

– Jag måste ju hålla tillbaka mig själv, dämpa mig. Ibland vill jag bara fnissa loss! säger hon och fnissar samtidigt.
– Jag är genomsyrad av den här tanten nu, som ju är psykiskt avstängd.

När Pernilla jobbar går hon inifrån och ut, letar i sig själv, ur sitt liv, drar i trådar som kan användas till att bygga rollkaraktären.

– Vi tänker ju alla på en gammal faster eller moster som vi har. Jag har ju en som jag tänker på.

Samtidigt menar hon att det är viktigt att hitta en medelväg, en medeltant, som blir just trovärdig och ingen karikatyr.

– Britt-Marie kommer ju från ett annat sammanhang, ur en annan samhällsklass än mig själv. Och jag vill inte göra henne till en schablon, någon man skrattar åt.
Pernilla fortsätter med att beskriva den befrielse Britt-Marie upplever, att hon tar tag i sitt liv och den lilla gnista som mot alla odds faktiskt finns. Själv har Pernilla suttit många gånger i regissörsstolen, och ju mer hon regisserar, desto roligare finner hon skådespeleriet vara.

– Men jag behöver space. Det låter fånigt, men så är det. Både när det gäller att regisserade och att skådespela. Det ska vara högt i tak och man måste få göra fel. Tuva är väldigt tillåtande.

Innan hon måste in i nästa tagning hasplar jag ur mig frågan om hennes första biominne: ”The Beatles, A Hard Day’s Night”, blir det korta svaret. Följt av:
– Eller Romeo och Julia. Alla gillar ju en kärlekshistoria!

Efter en intensiv, regnig och inspirerande dag basar rösten i walkie talkien ut att tagningen sitter. Ute regnar det ännu men vädret verkar vara det minsta som bekymrar de involverade. Här brinner de för att göra Britt-Marie mänsklig, och värd att tycka om.