Blade - en superhjältefilm före sin tid

Med Wesley Snipes som stenhård, kung fu-kickande vampyrdräpare är "Blade" en superhjältefilm som ingen annan. Nu kommer den kultförklarade 90-talsrullen tillbaka på bio.

Vilken är egentligen den första moderna superhjältefilmen? Att superhjältar och episka serietidningsäventyr regerat på bioduken under 2000-talet är ingen överdrift. Men när startade trenden - där går åsikterna isär. Några skulle kanske nämna "Spider-Man" (2002) med Tobey Maguire, eller den första "X-Men" (2000). Visst, de kickade igång varsin framgångsrik franchise långt innan Marvel Cinematic Universe ens var påtänkt. Men några år tidigare, redan 1998, kom en antihjälte som vi aldrig tidigare skådat - en som än idag spelar i helt egen liga. Det här är historien om Blade.

En krigare reser sig ur mörkret

Blade är namnet på en stenhård vampyrdräpare, som försöker hindra ett odödligt släkte från att ta makten över världen. Glöm vad du vet om vampyrer på film. Istället för vigvatten och krucifix är det kulor och svärd som gäller när "Blade" uppgraderar den gamla skräckmyten till en actionpackad fantasyfest.

Eftersom hans mor blev biten när hon var gravid föddes Blade med unika förmågor. Han är själv hälften människa och hälften vampyr. Han har vampyrernas alla övernaturliga styrkor men slipper deras svagheter, så att röra sig ute i dagsljus är inget problem.

Men som alla de bästa filmhjältarna för även Blade en kamp mot inre demoner. En törst efter människoblod som hålls i schack tack vare ett speciellt serum. Dessvärre börjar han att bli allt mer immun mot serumet, vilket också gör honom oerhört sårbar.

Serietidningshjälten introducerades redan 1973. I början av 90-talet kom en filmatisering först på tal, med rapparen LL Cool J i huvudrollen. Det blev aldrig av. Inte heller lyckades man få till en planerad "Black Panther"-film med Wesley Snipes. Istället erbjöds Snipes en roll i "Blade" - och såg sin möjlighet att forma en karaktär i stil med de blaxploitationhjältar han växte upp med på 70-talet. Kampsport och en snygg läderrock lockade säkert också. Och så föddes den förste svarte superhjälten på bioduken.

Skurkarna i filmen är en vampyrklan under ledning av den karismatiske galningen Deacon Frost (Stephen Dorff). De försöker ta makten i storstäderna, vilket leder till ett storskaligt krig som förs i det dolda. "Blade" tar med oss till en mörk värld, rik på mytologi och atmosfär, och påminner mer om "The Matrix" och "Dark City" än dagens äventyr i MCU.

En superhjältefilm långt före sin tid

När Blade hade premiär 1998 var genren långt ifrån vad den är idag. Bland 90-talets superhjältar på bio fanns Batman... och inte så många fler. Det mörka och gotiska som Tim Burton byggde upp med sina två Batman-filmer, det omkullkastade Joel Schumacher med sina två färgstarka, lekfulla uppföljare. Serietidningsgenren hade blivit ett skämt där Batmans bröstvårtor var den stora punchlinen.

Men det fanns visionärer som vågade testa något nytt. New Line Cinema ville göra en lågbugetfilm om en svart superhjälte. Manusförfattaren David S. Goyer föreslog då en trilogi om "Blade":

– Jag kom in och sa: "Jag ska pitcha er den svarta vampyrfilmens motsvarighet till Star Wars". Jag berättade om rasmotsättningen mellan de äkta vampyrerna och de som blivit omvandlade till vampyrer, de unga upprorsmakarna som Deacon Frost. Jag ville prata om ras på ett nytt sätt, och det kopplades med idén om att vara halvblod - att stå med varje fot i två olika världar där ingen accepterar en.

"Blade" har därmed ett oväntat djup - men framför allt en otroligt snygg yta. Det är tack vare brittiske regissören Stephen Norrington, som imponerade på producenterna med galna actionfilmen "Death Machine" gjord på knapp budget. Norrington hade jobbat med musikvideos med David Fincher, och visste hur man kramar ut det mesta ur varje bildruta. Här finns häftiga stunts och slagsmål som borde tilltala alla actionälskare.

– Manuset var rätt töntigt och typiskt Hollywood, men Norrington hittade ett sätt att göra den jordnära, berättar Stephen Dorff.

Vampyrer i populärkulturen 

Vampyren hade under 90-talet fått en uppsving i populärkulturen. Men filmer som "Bram Stoker's Dracula" och "En vampyrs bekännelse" lutade sig mot det gotiska och romantiska. "Blade" var något annat. Wesley Snipes såg honom som vampyrernas Shaft - en cool och självsäker antihjälte som spelar efter sina egna regler. Han är svartklädd, beväpnad och fåordig, men har glimten i ögat.

Filmen är en strikt barnförbjuden verklighetsflykt in i ett ockult universum, en dold värld mitt framför våra ögon. Vampyrer lever bland vanliga människor, dock visar de sig bara på natten - gärna ute på bloddränkta dansgolv.

Redan i de inledande scenerna blir det klart att den här filmen gör om vampyrmytologin på sitt vis. Man sätter tonen med ett dekadent disco, en nattklubbsscen där blodet sprutar ur taket och gör gästerna galnare än gratis vodkashots. Det är en minnesvärd scen, på flera vis. Wesley Snipes berättar om de stackars statisterna som dränktes i majssirap under tre långa dagar:

– Statisterna fick sitta i den blodiga geggan. Speciellt om de var bland de första som räckte upp handen: "Jag vill stå längst fram!", skrattar han. Det var ett tufft jobb. De kunde inte byta om vid lunch, eller torka av sig, för kontinuitetens skull. Jag beundrar dem. Några är traumatiserade än idag.

Varför fansen älskar Blade

CGI-effekterna från sena 1990-talet kan te sig skrattretande idag, men man kan inte skämta bort den nattsvarta stämningen som genomsyrar "Blade". Det är blodigt och brutalt. En biffig Wesley Snipes som spöar skiten ur vampyrer ledde till en hyfsad biosuccé och spelade in tre gånger sin budget. Fansen krävde mer, och fick två uppföljare (tvåan är regisserad av Guillermo del Toro och trean av Goyer själv).

Kanske blev "Blade" filmen som sådde det första fröet till vad som skulle bli Marvels universum. Det tror iallafall producenten Peter Frankfurt:

– Den räknas verkligen som den första framgångsrika Marvelfilmen. Vi berättade en stor, kul och seriös story utan att driva med genren. Skurkarna är onda, hjälten är komplex, och vi berättar om hans ursprung. Alla dessa troper som sen dess används i MCU, dem använde vi i "Blade".

Manusförfattaren David S. Goyer tar åt sig äran för att filmen "bevisade för Marvel att man kan göra en framgångsrik franchise om en mindre känd karaktär". Själv fick han en rejäl skjuts i karriären med fler superhjältejobb. Några år senare fick han skriva "Batman Begins" åt DC och Christopher Nolan.

En otroligt cool antihjälte och en ruggigt snygg film är några av anledningarna till att "Blade" än idag har en stark fanskara. Och Wesley Snipes är med all rätt riktigt stolt över sin roll:

– Jag är tacksam för möjligheten, att ha fått vara en del av något ikoniskt. När man tänker efter, hur många har vunnit en Oscar och hur många har gjort en film som folk minns och uppskattar i generation efter generation? Jag skulle inte vilja ha Oscarn! Haha, fast om jag kunde få en Oscar för att ha spelat en karatekickande vampyr, varför inte...

Snart får Marvel chansen att återuppliva franchisen. Mahershala Ali ("Green Book") tar över rollen i en "Blade"-reboot inom några år. Men originalet kommer alltid ha en kär plats i fansens hjärtan. 16 november kan du själv upptäcka "Blade" på vita duken när den visas som en av Filmstadens klassiker - köp biljetter här!