Apornas Planet och The Uncanny Valley
Apornas planet-serien har blivit hyllade för sina nyanserade persongallerier och karaktärsdrivna narrativ. Men filmernas egentliga storhet ligger i att de lyckats besegra problemet med The Uncanny Valley. För att förstå vad detta betyder behöver vi backa bandet fjorton år.
Året var 2002 och Peter Jackssons Sagan om de två tornen gjorde rent hus på biotoppen. Mycket av diskussionerna efter filmen kom att handla om den helt datoranimerade karaktären Gollum och om den nya teknik som använts för att skapa honom, Motion Capture.
Teknikens grundprincip är att registrera en människas eller ett objekts rörelsemönster digitalt. Med hjälp av noder, eller markörer, som placeras på skådespelarens kropp kan leder och lemmars exakta rörelser överföras till en dator. Denna information används sedan för att skapa så trovärdiga CGI-effekter (Computer Generated Images) som möjligt.
Performance Capture är en del av Motion Capture och är i princip samma sorts teknik. Men istället för att registrera rörelser så loggas skådespelarens mimik och ansiktsuttryck. Detta tillåter skådespelare att spela vilken roll som helst utan att genomgå den tidskrävande processen i sminklogen. Istället programmeras karaktärens yttre med hjälp av en dator.
Efter framgångarna med Sagan om de två tornen blev Andy Serkis, som spelade Gollum, posterboy och pionjär för Motion Capture. Resten av Hollywood hyllade de tekniska landvinningarna i en enstämmig kör. Men filmindustrin överskattade teknologin och dess kapacitet. När massproduktionen sattes igång var Motion Capture egentligen långt från körduglig. Något som har resulterat i att biopubliken har fått stifta bekantskap med fler digitala karaktärer än vad vi har önskat.
Tidigt användande av Motion Capture framkallade därför ofta en känsla av obehag hos biopubliken. Den där känslan som infinner sig när man ser en digitalt skapad karaktär på bioduken. Animationen ser bra ut, men inte jättebra. Hen ser nästan, men bara nästan, ut som en människa. Något är fel.
Den känslan kan faktiskt beskrivas med en term: The Uncanny Valley. Termen myntades på 1970-talet av den japanska robotforskare Masahiro Mori. The Uncanny Valley, eller Bukimi No Tani som det heter på japanska, är en hypotes som grundar sig i människans känslomässiga respons i ett möte med en människoliknande robot.
Moris hypotes säger att allteftersom en robot blir mer lik en människa i sina rörelser och till sitt utseende, blir våra känslor inför roboten mer positivt laddade. Fram till en punkt där vår goda inställning gentemot roboten blir ersatt av avsky och obehag. Här befinner sig roboten i gränslandet mellan mänsklig och omänsklig. Nästan människa, men inte riktigt. Den ser riktigt ut, men rör sig kanske på ett onaturligt sätt. Namnet The Uncanny Valley refererar till den svacka, eller dal, som uppstår i människans välmående när hen konfronteras med en alltför människolik robot.
The Uncanny Valley gäller såklart inte bara robotteknik utan kan översättas till CGI och animerade karaktärer inom film. När Mori presenterade sin hypotes på 70-talet gick den obemärkt förbi. Det var först för ungefär tio år sedan den uppmärksammandes i västvärlden. Nu är den mer aktuell än någonsin och något som designers, animerare och effektmakare måste förhålla sig till.
Under produktionen av Apornas Planet: Uppgörelsen från 2014 arbetade efter regissören Matt Reeves och hans specialeffektteam efter devisen ”Man ska känna doften av apornas fuktiga pälsar ända in i biosalongen”. En devis som föll väl ut. Apornas Planet: Uppgörelsen var utan tvekan den film där Motion- och Performance Capture nådde sin verkliga potential. Andy Serkis var verkligen den animerade apan Caesar.
Nu är han återigen aktuell i rollen som Caesar i Apornas Planet: Striden. Nu har Motion Capture-tekniken utvecklats till perfektion och ”bron” över The Uncanny Valley har till slut befästs på riktigt. Biopubliken kommer i framtiden kunna lämna biosalongen utan den där känslan av obehag.
Olle Östlund, Redaktör Digitala Medier