Afrofuturismen i fokus i Black Panther

Marvels “Black Panther” gör succé världen över. Filmen hyllas för att den sätter afrofuturism i strålkastarljuset, men vad är det?

”Black Panther” har vuxit till något mer än en film. Den är numera ett fenomen. ”Black Panther” är unik - det är den första superhjältefilmen med en svart huvudrollsinnehavare, en majoritet av afroamerikaner bland skådespelarensemblen och med en regissör som är afroamerikan. Just avsaknaden av mångfald i filmbranschen i allmänhet, och inom superhjältegenren i synnerhet, drev regissören Ryan Coogler att göra filmen.

När Coogler växte upp i Kalifornien under 90-talet hette superhjältarna Peter Parker, Clark Kent och Bruce Wayne. Med tiden tröttnade han på att läsa serietidningar där huvudpersonen aldrig såg ut som honom. I en intervju med amerikanska Nation Public Radio berättade Coogler om sitt första möte med ”Black Panther”:

– När jag var äldre ville jag hitta en serietidning där hjälten som såg ut som jag och inte bara var en ”sidekick”. Jag gick in i en serietidningsbutik och frågade kassören om de hade någon serietidning med en svart superhjälte. Kassören svarade: ”Det har vi faktiskt, den här.”

20 år senare är Cooglers film om samma superhjälte banbrytande. ”Black Panther” berättar historien om T´Challa, den nykrönte konungen av det mest teknologiskt utvecklade landet i världen, det fiktiva Wakanda. Här möter det traditionella Afrika framtiden. Uråldriga dräkter blandas med futuristiska rymdskepp och högteknologiska vapen. Filmen målar upp en alternativ bild av Afrika – och ett afrikanskt land fritt från kolonialism och slavhandel. Detta är själva kärnan i afrofuturism, en estetik och berättargenre som återskapar världen från ett afroamerikanskt och/eller afrikanskt perspektiv.

Begreppet myntades på 90-talet men redan på 50-talet finns tidiga spår av afrofuturismen i konst, musik och texter. Trots afrofuturismens långa historia har begreppet och dess betydelse inte fått fäste i massmedia förrän nu. I en intervju med Sveriges Radio förklarar Marieme Ndiaye, marknadsansvarig för den aktuella filmfestivalen CimemAfrica, begreppets framfart i och med ”Black Panthers” framgångar:

– Det har ju varit hett ganska länge. Nu kan svarta regissörer ta rodret på ett annat sätt och bestämma om historien. Man kan drömma lite om hur saker och ting hade gått. "What if", om det här inte hade hänt: kolonialismen, slavhandeln. Det är så mycket man kan skriva om i svarta människors historia. Så jag tror att begreppet blir ett stort break through genom det.

Lika mycket som när Coogler tröttnade på att inte känna sig representerad i sin ungdom finns det idag en efterfrågan på större mångfald i filmvärlden. Att se förebilder som liknar en själv på den vita duken och att få känna sig representerad och involverad är kraftfullt. Däri finner vi också en nyckel till ”Black Panthers” framgång.